När man mår som sämst är det svårt att tänka logiskt och sunt. Man blir lätt destruktiv och blank. Allt snurrar som en centrifugerad tvättmaskin och att ta in handen där för att lyckas få tag i ett enda plagg är omöjligt.
Man kan gråta och yla som prärievargar eller vara sluten som en mussla, oavsett vad så är man bara människa med sina egna känslor.
Det är lätt att kritisera, såga och håna människor i sorg och besvikelse när man inte själv varit i situationen eller rent ut sagt av skadeglädje för att minska sin egen ångest.
Jag tror ingen människa föds elak, jag tror vår barndom skapar oss.
Ingen människa är känslokall men vissa klarar inte av att hantera sina känslor.
När man är en sådan människa och är elak mot sina medmänniskor så skall man se till att ta tag i sina egna problem innan man drar ner andra i sin egen skit.
Lyckas man dra ner andra i sin egen skit så lägger man över all ilska, sorg och ångest på den människan för att man på något sätt skall må lite bättre själv. Det värsta är att dom gör det, dom lyckas.
Det är då man själv måste stå upp för den man är och sin egen värdighet.
Säga ifrån helt enkelt, vilket är bland det svåraste som finns.
Att inte låta någon annan trampa på en eller såra en medvete som man faktiskt en gång älskat. Man skall inte omringa sig av människor som kräver mer energi än vad dom ger. Det skall alltid gå plusminus noll i alla relationer, ge och ta. Men viktigast av allt RESPEKT.
Det är en stor skillnad på att älska och vara beroende av någon. Älskar man någon så är man beredd att göra allt för att den personen skall må så bra som möjligt. Är man beroende av någon så sårara man för att sen ge falska förhoppningar och för att sedan såra igen. Man klarar inte av att vara ensam samtidigt som man inte klarar av att vara i en relation.
Skillnaden mellan att vara kär eller beroende kan vara hårfin, men när man märker att man sårar mer än man gör någon lycklig så är det på tiden att våga ta tag i sina problem.
Jag har många gånger trott att jag aldrig skulle orka resa mig igen men varje gång gör jag det, oavsett hur nedtryckt jag blivit. Jag tänker inte sluta nu, jag tänker fortsätta klättra med mina barn emot evig lycka.
Det kanske inte blir som jag tänkt mig, det kanske kommer bakslag men oavsett vad så kommer det bli bra i slutändan och det är egentligen det enda viktiga.
Vägen dit kan vara ett jävla marathon igenom djungeln bland diverse vilda djur som försöker sluka en. Dom lyckas riva en med en klo eller trampa en på foten lite då och då, men väl i mål är djuren mer trötta än jag. Då är jag lycklig och dom besvikna!
Ombytta roller helt enkelt.
