" Att vara önskad på jobbet. Att få ha mina minutes of fame. Men man blir inte en bättre människa hur uppsminkad och cool man är på omslaget. Jag är borta mycket och telefonsvararen är full av små rop efter mamma... Jag kommer få mitt kvitto. Och i verkligheten finns inga omtagningar.
Jag är såklart smickrad över att det vill ha mig på festerna och galorna... Men jag är inte typen. Jag har ingenting att säga. Och jag träffar ju mina riktiga vänner alldeles för sällan så tiden går till dom. Verkligheten.
Den som kommer säga: Så nu är jag här i detta rum. Får jag be alla att sluta andas för luften räcker inte till mig. Jag har så stora lungor, förstår ni.
Så kommer det aldrig bli.
Men något spännande händer. Man slutar ställla vanliga krav på stora egon. På människan som lyckas i sitt jobb. De kan komma lite halvfulla till repetitionen. De kan slänga ur sig elakheter. Prata i timmar om bara sig själva. Still we love them, för vi kräver inget mer av dem än att de lyckas på jobbet.
Därför får de aldrig chansen att krypa ur sina arslen och kolla hur alla andra uppfattar verkligheten.
Jag ska fan passa på min begynnande självupptagenhet.
Den är osmaklig. Den gör mig ensam."
Denna kvinna är en förebild, en kvinna med koll och skärpa.
Love.
