Jag tror inte så mycket på kärnfamiljsidén. Jag ser dem ibland, harmoniska på riktigt och då blir jag glad. Det är som att se utrotningshotade djur. Man tänker: åh, det finns fortfarande sådana arter. Jesus, så vackert! De verkar älska varandra på riktigt. Det verkar vilja vara tillsammans.
Jag trodde en gång på kärnfamiljsidén, det skulle bara vara så. Hur sårad och dåligt jag än mådde så skulle det vara så. Det kändes som ett ansvar inom mig att hålls ihop det "jag" skapat.
Man bygger inte ett hus för att se det rasa.
Jag tänker inte predika om att folk ger upp för lätt eller stannar kvar i det som inte gör dom gott eftersom jag själv varit där.
Idag kan jag vara arg på mig själv för att jag "tillät" allt, för att jag inte respekterade mig själv mer.
Det blir som ett beroende istället för kärlek, man vill att barnen skall ha mamma och pappa under samma tak!
"Vi älskar varandra och har det såå bra ihop", med påklistrade leenden. Pussar i pannan framför folk och kameror, ja you name it.
När jag ser tillbaks på allt så blir jag faktiskt ganska äcklad av hur falskt allt var stundtals.
Jag vet iaf att jag gjorde rätt val och jag har faktiskt inte ångrat mig en enda gång.
Ja, jag gav upp helt enkelt. Jag och mina barn var värda så mycket mer än svek och lögner.
Idag har vi vår alldeles egna kärnfamilj på äkta kärlek och där krävs det många murar för att ta sig in på ett LITET hörn.
Natt.
