Barnens farmor tog med sig dom till Helsingborg idag. Det gör ont, känns tomt, konstigt och ensamt.
Jag saknar redan ihjäl mig och längtar tills dom kommer hem igen.
Det känns lite vemodigt med tanke på bristen av intresset för dem den senaste tiden men jag hoppas för allt i världen att det finns tid och intresse för dem nu när dom är DÄR.
När jag kröp ner i sängen nu var den kall och tom, jag van med att den är uppvärmd och full av armar och ben huller om buller.
Som tur var finns det en stor famn att krypa in i när man känner sig ensam, vill ha närhet och ömhet.
Klockan är nu 02:45 och jag har ännu inte kunnat somna.
Har pratat i nån timme i mobilen och skrivit med två otroligt viktiga personer i mitt liv.
Jag är glad att du(N) alltid finns där för mig och jag är glad att du(P) kommit in i mitt liv.
Det är precis detta jag skrivit om i inlägget innan. Konsten att förtränga allt när man inte är ensam. Skräcken när allt anfaller en som ett hungrigt lejon i mörkret i sovrummet!
God natt!
