Att tycka om en annan människa är nog bland det läskigaste som finns. Man ger sig själv till en annan person, man blottar sin själ och brister.
Antingen har man turen att personen ifråga vårdar den med ömhet och respekt, eller så har man oturen att någon leker med ens känslor.
I vilket fall så är den en jävla balansgång, man vet att man kan må bra och lika snabbt må dåligt.
För så är ju kärlek, antingen mår man förbannat bra och lever på små moln och känner den där otroliga lyckan eller så vill man gräva ner sig och dö.
Jag är rädd för kärlek, jag är rädd för att bli sårad och sviken igen.
Det kommer ta tid, det kommer krävas en övertygelse som kan vara svår att bevisa.
Men just nu mår jag överjävligt bra när du är nära, när du finns där och när du visar mig att det är okej att jag gråter.
Du gör allt rätt, du gör mig glad och du vet vem du är!
