Jag har sagt det här sen första början.
En dag försvinner han och lämnar djup saknad och längtan utan någon som helst fundering på att stanna upp.
När man själv varit där, gråtit och saknat, haft frågor som man inte fått svar på och känt sig bortglömd och totalt ovärd hur fan kan man göra likadant?
Och folk står bara och ser på som om det vore det mest naturliga i världen.
Men vad vet dom egentligen? Det finns bevis men dem blundar man för i rädslan av sanningen. Man vill ju alltid tro det bästa men det gäller att ha mer vidvinkel.
Bara för att man är 18 år och myndig betyder det att man kan stå på egna ben och fatta rätt beslut i livet.
Frågan är bara hur mycket man skall förlora på köpet!
Jag har försökt och kämpat sen den dagen jag visste vad som var pågång att hålla ihop allt, att allt som skall finnas där skall finnas. Det helt utan hjälp eller försök att ändra på saker
Nu har jag försökt i ytterligare en månad utan resultat och ger upp.
Det gör förbannat ont och man blir ledsen och arg samtidigt som jag tyvärr väntat på detta.
Man kan inte tvinga någon att vilja ta sitt ansvar eller finnas där. Jag kan bara göra mitt yttersta för att dem skall få det så bra som möjligt och hoppas på att det dyker upp någon som vill vara en del. Vara förebilden och tryggheten!
Det var sista gången nu, sista gången dom skall bli svikna och stå där besvikna.
Jag kommer klara det här och dom kommer snart få det liv dom förtjänar och skall ha.
Jag är så tacksam att dom har varandra och att jag har dom!
Jag älskar er mer än jag någonsin kommer kunna förklarar!
