Vaknade imorse och kände att orken började ge vika, att det helt plötsligt kändes tungt att gå upp ur sängen igen.
Hela dagen har varit så, gråten har hela tiden gjort sig påmind som en stor klump i halsen.
Men jag har försökt att kämpa på som vanligt så barnen inte skall märka något.
Var vid frisören imorse, super nöjd! Kändes så skönt att få bort det gamla och känna att man är påväg att ändra sitt liv.
Efter det åkte jag, barnen och "extrapappan" Jeppa ner till biblioteket och myste lite. Insåg när vi skulle fika att jag inte ens mins när jag gjorde det sist. Nån gång i somras tror jag.
Dagen har rullat på och jag har försökt vara glad och stark inför barnen, men innerst inne har allt brustit.
Alla svek gör sig påminda och oron inför barnen gör så ont.
Droppen kom när jag och Leo låg i sängen och han lättade sitt lilla lilla hjärta för mig.
Då kunde jag inte vara stark längre, allt omvandlades till ilska och hat som gjorde sig tillkänna genom tårar.
(allt detta kom när min prins somnat!)
Dagen har ändå avslutats på bästa sätt, jag har skrattat, känt mig betydelsefull och omtyckt!
Varje dag är ett steg närmare lycka, vi måste se det så. Vi måste veta att det kommer bli bra.
Jag ljuger för mig själv, jag måste kunna gråta, skrika och slåss för att få hur alla känslor som bubblar i mig lika magma.
Imorgon är en ny dag och jag känner på mig att vändningen i mitt och barnens liv kommer då.
God natt mina fina läsare!
