Alla har vi våra olika sätt som vi bearbeta sorg, svek och rädsla på. Vi gör det som känns bäst för stunden och skiter i alla konsekvenser som följer. Vi stänger av omvärlden och lever i vår lilla bubbla fylld med sådant som får oss att känna någon form av lycka igen. Sann eller falsk kvittar.
Jag tror absolut att det funkar, ett tag.
Men en dag kommer sanningen och verkligheten ikapp en och då står man där, längre ner än vart man började och skall på något sätt försöka vinna tillbaks förtroende och hitta folk som vill lyssna på en igen.
Någon gång måste man ta sig i kragen och ta sitt ansvar. Ibland inser man det när det redan är försent och man har tappat all respekt och relation till sina barn, vänner och familj. Då står man där "själv" och frågar sig vad i helvet man försökte förtränga.
När en relation tar slut så händer det så mycket i ens huvud att man vet varken ut eller in. Man tänker på frågor som innefattar, om, varför och hur! Frågor som man vill och måste få svar på för att kunna gå vidare, men som man tyvärr oftast inte kommer kunna få.
Man säger och gör saker för att såra varandra för att själv orka vara stark, vad man gör mot den andra skiter man i så länge man har någon vid sig. Vem kvittar, bara man har någon vid sin sida dygnet runt så man slipper tänka. Om man skall betala för att få dit dom eller skicka iväg ett gulligt sms tills någon nappar så gör man det. I ren rädsla för sina egna känslor, för man vet att om dom tränger igenom så står man där igen. Tom, totalt jävla tom.
Man kommer inte över någon man levt med i flera år på någon vecka oavsett vad fan man har varit utsatt för. Det gör man inte hur mycket man än försöker intala sig det genom att ha andra tillhands.
Jag anser att personer som inte vågar ta tag i sina känslor, leva ut dom och våga vara ärlig mot sig själv står som den största förloraren i slutet oavsett hur mycket man vinner under tiden.
Vissa har skrivit här att jag driver någon form av häxjakt mot A och att jag borde berätta vad jag själv gjort. Jag förstår inte vad ni vill få fram.
Jag skulle kunna lägga ut allt som hänt under våra 5 år här och då skulle nog dom flesta få en smärre chock. Men jag har valt att inte göra det, jag har valt att skriva om mina känslor och tankar.
Vill jag svartmåla honom och starta en häxjakt mot honom så är det inte svårt.
Ibland så har jag god lust att göra det, när han sviker barnen och när han tar hem andra till oss.
Jag vet inte, en dag kanske den respekten försvinner. Men idag känner jag att det som redan snackas om är tillräckligt
Vi kommer alltid (läs. förhoppningsvis) ha en relation till varandra eftersom vi har barnen ihop. Vi har gått igenom så otroligt mycket ihop både på gott och ont. A säger jämt att han inte hade varit där han är idag utan mig och det borde ju värdesättas lite kan man tycka.
Det är lätt att man sårar varandra medvetet bara för att man själv är sårad, men man tänker inte på att man aldrig kan göra saker ogjorda.
Ibland så känner jag att jag också bara vill ge upp, skita i att ringa honom för att han skall prata med barnen eller sms om frågor angående dom när han inte svarar eller skiter i vilket. Vad skulle hända då, om jag körde samma stil?
Det är just där vårt problem alltid legat, han har varit för säker på mig. Tagit mig förgivet och vetat att jag alltid kommer stanna kvar.
Ja jag vet att det är mitt eget fel men vad gör man inte för att hålla ihop sin familj. Man tror ju på ändrat beteende och viljan att inte såra dem man delat allt med om och om igen. Men nån gång måste man inse att vissa människor ändrar sig inte utan "hjälpmedel" eller när dom inte själva inser vad fan dom håller på med!
Något som är magiskt är sättet att lura någon, sättet att veta vad man skall säga och göra för att alla skall tro en och tycka att man är så snäll och ödmjuk.
Jag förstår inte hur folk orkar leva i sina drömvärldar och tro att allt rinner ut i sanden eller ordnar sig om man bara skiter i det och lägger in charmen hos andra.
Det är vissa som brukar slänga in kommentarer om att jag varit otrogen mot A, min fråga till er är då när detta hända.
Jag vet att jag gjort felsteg, sårat och betett mig illa. Jag är absolut inte guds bästa barn. Det är ingen som är!
Jag har försökt svara på alla frågor folk haft som jag sårat. Försökt gjort "rätt" för mig eller det bästa av situationen kanske man skall säga.
Jag vet att det kan vara jobbigt att stå för vad man gjort både gentemot sig själv och mot den man sårat.
Men man måste bearbeta sitt misstag så man inte gör om det och hjälpa motparten att få sina svar och bearbeta sin sorg.
Så min fråga till dig är, vad hade inte jag som alla andra .. tjejer har haft?
