Jag fick ett samtal idag, ett samtal jag aldrig velat ha.
Det värker i mitt bröst, i mitt hjärta och jag känner en sådan förbannad förtvivlan.
Inte hon, inte någon, men fan inte hon.
Varför? Hade hon inte nog? Gör ditt jobb där uppe, om du nu finns!!!
Hon är en utav dom absolut vackraste och underbaraste människor jag träffat.
Jag vill bli som henne när jag blir stor, hon är min förebild.
Hennes ord har alltid stärkt mig, hon har alltid i alla lägen ställt upp på vad det än må vara.
Hon grät, jag grät under vårt samtal idag. Jag ville inte att det skulle ta slut samtidigt som jag inte hittade ord.
"My jag är så jävla stolt över dig, jag är verkligen det. Du är så duktig och så stark. Glöm aldrig det, lova mig det My. Glöm inte hur fantastisk du är!".
Nej jag kommer aldrig glömma dina ord, jag kommer alltid bära med mig dom. Jag lovar!
Nu ber jag, för allt vad jag är värd. För dig!
Nu är det min tur att finnas för dig. När, var och hur!
Helt plötsligt förvandlades den 3 maj till en förbannad jävla skitdag iaf. En dag som kommer vara näst intill ohållbar.
Jag blir så arg, så himla himla arg. Men jag skall vara så stark som hon vill att jag skall vara. Så stark som hon ser mig!
För henne.
Detta är en tuffare fight än någon jag tidigare varit med i. Men jag vet att hela hennes familj, hon och jag är fighters. Vi kastar inte in handduken. Aldrig!
- Posted using BlogPress from my iPhone
