Jag kör själv på alla tre och det är en stor del av mitt liv. Läskigt men sant.
Min blogg har blivit mitt bollplank och mitt andrum. Min twitter är min partner som jag delar allt med och facebook vet jag faktiskt inte varför jag har längre. Kanske för att ni skall kunna nå mig, kanske för att vara "inne".
Något jag har kommit underfund med det sista halvåret är att jag läser inga bloggar alls, jag söker aldrig efter någon på facebook eller bryr mig om vad någon skriver på sin twitter (om det inte står inom ramen av det som syns på skärmen när jag loggar in).
Varje dag får jag massa vänförfrågningar på facebook, jag kan omöjligt gå igenom alla eller accepter ens 3% av er.
Varför?
Jag har ingen aning om vilka ni är, tänker inte lägga till folk för att skapa någon ytlig relation och sen inte ens hälsa när man möts på stan.
Tack men nej tack!
Facebook är inte sunt, inte för fem öre.
Förhållande kraschar, rykten sprida och man plågar sig själv.
Jag vet själv hur det varit med ens ex.
Vem skriver på hans logg? Vem är hon som han lagt till? Dejtar han henne?
Det uppmuntrar inte en direkt att släppa taget och gå vidare.
Jag har lärt mig vad jag mår bäst av och därför existerar inte möjligheten att se något av någon jag inte vill.
Bekräftelsebehov är väl den största boven i denna ytliga cybervärld?
Jag känner tydlig skillnad på mig själv nu jämför med 6 månader sedan.
Jag har hittat tryggheten i mig själv och hittat andra sätt att spy ur mig på än där människor utnyttjar det jag mår/mått dåligt över.
Jag börjar känna hur jag kan röra mig, andas ner till djupet av mina lungor och faktiskt njuta av livet igen.
Jag har varken tid, lust eller ork för den ytliga världen mer. Jag behöver inte det, jag behöver min vänner som jag kramar om när vi ses, som jag skrattar och gråter med och som skiter i allt som sker på nätet.
Sen till er som saknar mitt bloggande, mina djupa funderingar och kampen som
Jag tyvärr inte är ensam om att kämpa i. Ni vet att jag finns ett mail bort och ni vet att jag lyssnar, svarar och är ärlig.
Självklart kommer jag inte sluta med mitt bloggande då jag älskar att skriva och dela med mig för att kunna hjälpa andra. Ni läsare har stärkt mig så enormt och varit ett fantastiskt stöd genom den värsta och svåraste tiden i mitt liv. Jag är evigt tacksam.
Jag vågar äntligen resa mig, ta plats och vara stolt över mig själv och för den jag egentligen är. För jag är fan unik.
(oj vad detta sticker i mångas ögon. Hur självgod är hon egentligen osv.)
Jag har bara hittat mig själv och börjat acceptera många av mina brister, testa ni också.
Ni kommer må så ofantligt bra!
- Posted using BlogPress from my iPhone
