Jag kan omöjligt vara ensam om att känna att jag ibland vill checka ur min föräldraroll.
Just nu är det så jag känner.
Mina barn har aldrig haft någon trygghet mer än i sina föräldrar.
Vi har flyttat runt en massa, bytt dagis, stad osv.
Sedan vi flyttade till Gotland för lite mer än ett år sen så har vi redan bott på två olika ställen MEN dom har gått på ett dagis.
Nu var det dags för flytt igen, anledningen är att vi äntligen fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet och kommer då flytta till andra sidan Visby.
Men med det kommer även ett nytt dagis som alternativ.
Barnen har fått plats på Gotlands bästa dagis som dess utom är ett utedagis vilket vi saknat alla tre.
För min dotter är det inga problem alls eftersom hon är så trygg i sig själv och otroligt kavat.
Min son däremot är raka motsatsen och har det väldigt tungt.
Han har bott i 10 olika bostäder under sina snart 5 år och gått på tre olika dagis.
Han har alltid haft massor med kompisar på dagis men aldrig någon privat.
En jävligt osund uppväxt med andra ord.
Nu har han äntligen fått ett härligt kompisgäng hemma vid sin mormor och morfar så lyckan är totalt.
Men då var det detta med att ta ett bra/rätt beslut för sina barn igen.
Skall jag låta dom gå kvar på detta dagis dom har så dom får ha sina vänner och tryggheten där, för att sedan lämna alla och börja på en ny skola utan någon med sig.
Eller.
Skall jag låta dom byta en sista gång till det bästa dagiset på Gotland och en helt nyöppnad avdelning där ALLA är nya. På så sätt för dom med sig sina vänner till skolan samt får kompisar runt området där vi bor. Men det är ännu en flytt.
Då grund av detta känner jag bara att jag vill checka ur min mammaroll för oavsett vilket beslut jag tar så känns det inte som jag gör det bästa för mina barn.
Jag önskar i dessa lägen att vi var två, att jag hade någon att boll med och som även kunde vara med och ta "rätt beslut".
Men jag sitter ensam med mina tankar och val, allt snurrar och jag ser just nu ingen som helst lösning.
Det låter kanske inte som världens störta problem, men det är ett otroligt stort problem faktiskt.
Ni som har barn vet hur jag känner.
Så om någon har något bra råd att ge mig, ge mig det snabbt.
Just nu behöver jag er.
Ni hittar mig på twitter eller Facebook.
- Posted using BlogPress from my iPhone
