Nu vill jag göra mina stora permanenta kons på ryggen, den kommer bli grym!
Bara han som skall göra den har tid någon gång ;)!
När vi var vi en tatuerar här blev hon helt förvånad att jag hade tatueringar. "Du har en liten blomma någonstans va?". Nja inte riktigt va, jag älskar tatueringar. Skäms inte för att pryda min kropp med den konsten. Men självklart har jag en gräns för vart jag aldrig skulle sätta någon, tex Hals, Ansikte och Händer. Jag vill kunna dölja dem OM jag någon gång skulle vilja de.
Tänk att förr var de nästan bara sjömän och kriminella som hade lagt sig under nålen. Nu är de nästan mer ovanligt att inte ha en tatuering än att ha en. Jag tror att så länge man gör en tatuering för att man länge velat ha en, symbolisera en person eller händelse så tycker jag att det är helt okej. Men dom som gör en för att alla andra har en kommer förr eller senare ångra sig.
Min mamma brukar säga till mig, "tänk när du blir gammal och de börjar hänga lite här och var. Hur snyggt är de då, och då kommer du ångra dig!". Jag svara samma sak varje gång, mina tatueringar är JAG och jag älskar dom. Om de hänger och ser ut som en teckning som en 2 åring rita så spelar de ingen roll för dom symboliserar något viktigt för mig. Så länge man gör de för sig själv spelar de ingen roll om de är modernt eller inte. Då är man stolt över dom oavsett vad.
Jag ser som sagt inte ut att tillhöra den klassiska stereotypen för att bära kroppskonst!
