Ja de var länge sen jag skrev något sist. Och de beror på att jag har tillbringat all min tid hos min älskade man på sjukhuset, i bilen till och från sjukhuset, med min underbara son och i bilen till och från dagis. Alltså inte tillbringat mer än max 7 minuter hemma i lägenheten!
Åter till min man, han har skadat ryggen ordentligt! I onsdags förra veckan ringde hans lagledare och berättade att Alexander hade gått upp i en luftduell med målvakten och landat helt fel så han kunde inte röra sig så dom var tvunga att ringa efter en ambulans.
Min tanke då var "de är ingen fara, om vill bara vara säkra på att de inte är något allvarligt" så jag bad honom komma och hämta upp min och Leo så vi kunde åka och möta upp vår älskling!
Men bilden jag mötte på akuten var inte det jag hade föreställt mig, dom öppnade dörren och jag var på väg in genom dörren men gick rakt in i en vägg som inte fanns. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte hålla Leo i famnen, deras fysiolog tog honom och gick ut med honom. Jag kunde inte stå min ben bar mig inte, tårarna bara spröt, där låg han, min underbara, i en stor jävla stålställning, fast spänd i en bänk och skrek av smärta. Jag kan inte förklara vad jag kände, jag var inställd på att han skulle sitta på en säng och små gnälla inte ligga orörlig med minst 10 sköterskor och läkare runt sig. Fy fan vilken syn. Jag kommer inte riktigt ihåg allt som hände, men en narkosläkare tog tag i mig och ledde mig till en stol för att förklara hur läget var, men jag hörde inte ett ord han sa!
Efter att min man fått en chockdos morfin och "somnat" så började jag komma tillbax till verkligheten. Min stackars lilla son var där och såg allt och kände min oro, han grät och satt som en igel runt min hals. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vi har ju ingen som kan ta honom och jag ville ju verkligen inte lämna min man. Så kom jag på min svägerskas bror och mamma, dom bor ju här! Så jag ringde dom och änglar som dom är var dom där på 5 röda. Underbara människor, jag är evigt tacksam!!
Efter röntgen fick i diagnosen, den 7:de ryggkotan är bruten, de sitter en benflisa inne i ryggmärgen och att han skulle flygas till Uppsala för operation. Fy fan jag ville bara kräkas, bara doppa huvudet i en stor jävla hink med is och vakna! Men tyvärr så var det sanningen, just då!
Efter någon timme och hjärnan full med tanka, min stackars man som låg där och hade så sjukt ont och vara ännu mer orolig än vad jag självklart var! Hans karriär snurrade ju i hans huvud, ingen av oss kunde tänka klart!
Men till slut så kom läkarna in igen och sa att han skulle upp på en skiktröntgen och att dom sedan skulle skicka bilderna till en specialist i Uppsala som skulle se på bilderna och avgöra vad som skulle hända framöver... Efter ett bra jävla tag fick vi svar... DET VAR INGET, INGET BRUTET INGEN BEN BIT SOM SKULLE KUNNA GÖRA HONOM LAM!!!!
Hur fan är de möjligt att få ställa en sån jävla fe diagnos, inget ont mot AT-läkare men dom borde FAN inte få ställa en diagnos utan att vara HELT säker. Som jag skulle säga till honom, du har canser och kommer kankse inte att överleva. Är de lagligt?
Aja, skitsamma eller nej verkligen inte skitsamma! Men vi skall vara tacksamma att de inte var som dom trodde från början!
Min man kunde iaf inte gå och har inte kunna gått på 3 dagar, tillslut kom han iaf upp på benen men utan någon känsel i vänster foten! Vilket han fortfarande inte har, nu tänker väl en massa jävla nollor, Men de är ju hans liv, hans levebröd. Mitt svar: NEJ JÄVLA IDIOTER! Hans liv är att kunna gå och leka med sin son. Göra alla dagliga sysslor som man vill göra. Visst han vill självklart spela fotboll men familjen är viktigare, iaf för honom!
Nu är min underbara man iaf äntligen hemma hos oss så jag kan ta hand om honom! Han mår efter omständigheterna ganska bra, men benet hänger inte riktigt med, men läkarna säger att de kommer så for "hjärnskakningen på ryggmärgen" har lagt sig så skall de bli bra igen! Så de är bara att vänta och se!
Som tur var så har vi mormor och morfar som packade och åkte upp morgonen efter det hände så jag inte skulle behova känna mig som världens dåligaste människa för att jag inte kunde vara överallt och ta hand om både hemmet, mannen och sonen!
Dom är otroliga så underbara människor, vi älskar dom så mycket! Tack för att ni alltid finns när vi behöver er!
Leo fick även en jätte fin vinteroverall av dom, en Everest, tydligen den bästa på marknaden i år. Och de är klart att han skall ha det bästa av de bästa!
Nog om detta...
Min underbara son har som sagt börjat på dagis, han skulle egentligen ha inskolning i 2 veckor men de tog 4 dagar. Han trivs som fisken i vattnet och vinkar bara och går in och leker när jag skall lämna honom, inte ens en puss eller kram får man. Men man skal väll vara tacksam att han inte skriker och är jätte ledsen för att han skall vara där!
Han har blivit så stor min lilla älskling, han har börjat säga meningar, igår sa han " mamma titta pippi" och pekade på fågeln på han nappflaska! Han är helt tokig, springer runt och busar och skricker och sjunger och spelar fotbollsmatch i köket!
Han har även lär sig att handla:
Jag har faktiskt hunnit med att färga håret och klippa mig, jag klippa mig de har jag verkligen, jag sa så lite som möjligt, hon klippet nog minst 10 centimeter, men de kanske behövdes. Mörkt blev håret iaf, med guldblonda slingor! Min man älskar det så de är bra, och jag färgade faktiskt ögonbrynen för första gången i mitt liv, hur kan jag ha varit så dum och inte gjort de inne? Fan va skönt att slippa måla och få de bra, super skönt!
Åter till min man, han har skadat ryggen ordentligt! I onsdags förra veckan ringde hans lagledare och berättade att Alexander hade gått upp i en luftduell med målvakten och landat helt fel så han kunde inte röra sig så dom var tvunga att ringa efter en ambulans.
Min tanke då var "de är ingen fara, om vill bara vara säkra på att de inte är något allvarligt" så jag bad honom komma och hämta upp min och Leo så vi kunde åka och möta upp vår älskling!
Men bilden jag mötte på akuten var inte det jag hade föreställt mig, dom öppnade dörren och jag var på väg in genom dörren men gick rakt in i en vägg som inte fanns. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte hålla Leo i famnen, deras fysiolog tog honom och gick ut med honom. Jag kunde inte stå min ben bar mig inte, tårarna bara spröt, där låg han, min underbara, i en stor jävla stålställning, fast spänd i en bänk och skrek av smärta. Jag kan inte förklara vad jag kände, jag var inställd på att han skulle sitta på en säng och små gnälla inte ligga orörlig med minst 10 sköterskor och läkare runt sig. Fy fan vilken syn. Jag kommer inte riktigt ihåg allt som hände, men en narkosläkare tog tag i mig och ledde mig till en stol för att förklara hur läget var, men jag hörde inte ett ord han sa!
Efter att min man fått en chockdos morfin och "somnat" så började jag komma tillbax till verkligheten. Min stackars lilla son var där och såg allt och kände min oro, han grät och satt som en igel runt min hals. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vi har ju ingen som kan ta honom och jag ville ju verkligen inte lämna min man. Så kom jag på min svägerskas bror och mamma, dom bor ju här! Så jag ringde dom och änglar som dom är var dom där på 5 röda. Underbara människor, jag är evigt tacksam!!
Efter röntgen fick i diagnosen, den 7:de ryggkotan är bruten, de sitter en benflisa inne i ryggmärgen och att han skulle flygas till Uppsala för operation. Fy fan jag ville bara kräkas, bara doppa huvudet i en stor jävla hink med is och vakna! Men tyvärr så var det sanningen, just då!
Efter någon timme och hjärnan full med tanka, min stackars man som låg där och hade så sjukt ont och vara ännu mer orolig än vad jag självklart var! Hans karriär snurrade ju i hans huvud, ingen av oss kunde tänka klart!
Men till slut så kom läkarna in igen och sa att han skulle upp på en skiktröntgen och att dom sedan skulle skicka bilderna till en specialist i Uppsala som skulle se på bilderna och avgöra vad som skulle hända framöver... Efter ett bra jävla tag fick vi svar... DET VAR INGET, INGET BRUTET INGEN BEN BIT SOM SKULLE KUNNA GÖRA HONOM LAM!!!!
Hur fan är de möjligt att få ställa en sån jävla fe diagnos, inget ont mot AT-läkare men dom borde FAN inte få ställa en diagnos utan att vara HELT säker. Som jag skulle säga till honom, du har canser och kommer kankse inte att överleva. Är de lagligt?
Aja, skitsamma eller nej verkligen inte skitsamma! Men vi skall vara tacksamma att de inte var som dom trodde från början!
Min man kunde iaf inte gå och har inte kunna gått på 3 dagar, tillslut kom han iaf upp på benen men utan någon känsel i vänster foten! Vilket han fortfarande inte har, nu tänker väl en massa jävla nollor, Men de är ju hans liv, hans levebröd. Mitt svar: NEJ JÄVLA IDIOTER! Hans liv är att kunna gå och leka med sin son. Göra alla dagliga sysslor som man vill göra. Visst han vill självklart spela fotboll men familjen är viktigare, iaf för honom!
Nu är min underbara man iaf äntligen hemma hos oss så jag kan ta hand om honom! Han mår efter omständigheterna ganska bra, men benet hänger inte riktigt med, men läkarna säger att de kommer så for "hjärnskakningen på ryggmärgen" har lagt sig så skall de bli bra igen! Så de är bara att vänta och se!
Som tur var så har vi mormor och morfar som packade och åkte upp morgonen efter det hände så jag inte skulle behova känna mig som världens dåligaste människa för att jag inte kunde vara överallt och ta hand om både hemmet, mannen och sonen!
Dom är otroliga så underbara människor, vi älskar dom så mycket! Tack för att ni alltid finns när vi behöver er!
Leo fick även en jätte fin vinteroverall av dom, en Everest, tydligen den bästa på marknaden i år. Och de är klart att han skall ha det bästa av de bästa!
Nog om detta...
Min underbara son har som sagt börjat på dagis, han skulle egentligen ha inskolning i 2 veckor men de tog 4 dagar. Han trivs som fisken i vattnet och vinkar bara och går in och leker när jag skall lämna honom, inte ens en puss eller kram får man. Men man skal väll vara tacksam att han inte skriker och är jätte ledsen för att han skall vara där!
Han har blivit så stor min lilla älskling, han har börjat säga meningar, igår sa han " mamma titta pippi" och pekade på fågeln på han nappflaska! Han är helt tokig, springer runt och busar och skricker och sjunger och spelar fotbollsmatch i köket!
Han har även lär sig att handla:
Jag har faktiskt hunnit med att färga håret och klippa mig, jag klippa mig de har jag verkligen, jag sa så lite som möjligt, hon klippet nog minst 10 centimeter, men de kanske behövdes. Mörkt blev håret iaf, med guldblonda slingor! Min man älskar det så de är bra, och jag färgade faktiskt ögonbrynen för första gången i mitt liv, hur kan jag ha varit så dum och inte gjort de inne? Fan va skönt att slippa måla och få de bra, super skönt!
Nu skall jag köpa en ny nicke nyfiken film, jag kan nog varenda replik i hela filmen, visst den är sjukt bra men jävligt uttjatad nu, de är något jag skall göra med en gång imorgon när jag vaknar, de och gå och köpa Leos vinterskor som vi beställt till honom, för han som sagt skall ha dom bästa bästa!
"Vem kan slå Filip och Fredrik?" och " I ditt ansikte" är nog bland de bästa som kanal 5 någonsin kommit på, dom skall vara jävligt glada för de för efter kristallgalan så var dom utbuade och ren katastrof. Men nu kan dom nog få upp tittarsiffrorna igen!!! De är iaf något som jag kommer följa den här hösten, de och Idol (som vanligt) men i år är de specielt för vissa lirare är helt sjukt, jag känner bara " Spela in en platta nu och låt mig ladda hem den så eran musik kan pumpa i högtalarna i bilen när jag kör eller när jag städar"
Nej nu har de blivit långt! Nu skall jag krypa ner i sängen och mysa med min mördbultade man och sniffa på min sovande son!
Just´e, jag måste til doktorn imorgon! VIKTIGT!!!
"Saepe creat molles aspera spina rosas"
