Snart kommer kvällarna spenderas i soffan med en stor kofta och raggsockor under en filt. Levande ljus är tända överallt, regnet slår emot fönstret medan man ser en bra film. Jag längtar efter dessa lugna kvällar där alla måsten helt plötsligt försvinner. Där man bara kan vara inne och baka med barnen, leka med lera och äta massa fruktsallad och glass.
Den här hösten kommer nog bli lite bättre än dom flesta jag haft innan, den kommer sprudla av kärlek och trygghet. Det är jag säker på.
Just nu längtar vi otroligt mycket efter in tripp till en famn jag saknar enormt. Men snart så, snart får vi vara i den famnen igen!
Usch, nu sitter man här och gråter igen. "Livet på BB" är både hemskt och underbart att se på. Det är så mycket gamla känslor som kommer fram, samma känsla dom har och samma rädsla. Just nu var det ett ungt par som skulle få tvillingar, planerat snitt självklart, var på den ena lilla tjejen föddes med tarmarna utanför buken. Känslan av att få se sitt barn inlindad i en filt, pussa det på pannan och sen tar dom det ifrån en för att lägga det på Neo eller som i det här läget, intensiven, är hemskt. Jag mår än i dag dåligt för Leos födsel, när jag tänker på det gråter jag. Känslan är fruktansvärd. Något som växt i mig i 9 månader togs snabbt ifrån mig när han väl var ute. Först kände jag mig som världens ensammaste, sen mådde jag så fruktansvärt dåligt för att Leo fick vara helt själv. Jag har ingen aning om han var ledsen, kände sig övergiven eller var ensam. Jag vet ingenting och det gör ännu ont.
Nog om det, jag orkar inte snurra in mig mer på det igen!
Nu har jag honom här och imorgon skall vi se filmen ifrån hans ultraljud när jag var i 7 månande. Jag tror han kommer vara väldigt fascinerad över att det är han som ligger där och försöker röra sig.
