Livet som fotbollsfru!

Jag har en känsla av att de finns en del där ute som är fruktansvärt avundsjuka på mitt liv. Efter jag förmodligen aldrig kommer sluta få kommentarer och dylikt om att min man gjort de ena och de andra. Ni tror säkert att jag sitter här helt ovetande om allt som hänt, jag kan inte säga att jag vet allt för de är de bara Alexander som vet. Men jag kan säga att jag tror jag vet allt ni sitter inne och gottar er med. Jag tror inte han skulle ljuga för mig igen, jag tror inte han skulle utsätta sin barn för det igen. Precis samma som er, ni tror en jävla massa men har förmodligen ingen aning om de inte er just er han legat med eller dylikt.
Är det inte han ni borde ifrågasätt och inte mig? Om han vill leva med dessa lögner, om han klarar av att se på sina barn varje dag och känna att han inte svikit dom, om han klarar av att se mig i ögonen varje dag och säga att han älskar mig. Kan inte vi bara få ha de så då? Kan inte vi få leva ett liv uppbyggt på lögner så länge vi har de bra?
Har ni tänkt på att vi är en familj? Att de finns barn i bilden?
Vad är de ni vill få fram, vad får ni ut av er patetiska beteende?
Är de så att ni är avundsjuka och tror att jag har ett underbart liv utan bekymmer och lever hur glassigt som helst?

Då kan jag säga att ni har jävligt fel.
Jag har lämnat allt jag hade för min man skulle få spela fotboll på den nivån han drömt om, jag har flyttat runt, bärt flyttkartonger, packat upp, packat ner. Jag lever ensam i min andra stad där jag inte kände någon från början, jag gick runt själv, pratade med mig själv och var allmänt nedstämd. Vi har ingen som kan hjälpa oss med barnvakt, jag har ingen att vända mig till om det är något. Jag kan inte bara åka hem till min familj över en fika, umgås med mina närmaste varje dag.
Jag är ensam flera dagar i veckan när Alexander är på borta matcher. Jag bär barn, matkassar, sopor och tvätt upp och ned i trapporna. Jag har inte råd att unna mig saker, allt går till barnen.
Alexander är med andra ord inte Zlatan, han sitter inte på flera miljoner i månaden, vi har inga nannys och städerskor.
Vi lever ett vanligt Svensson liv som alla andra, förutom att vi inte har våra nära och kära i närheten.
Så nej jag tror inte mitt liv är så mycket bättre än ert. Jag tror ni har noll koll på vad de egentligen innebär att spela i Sveriges högsta division
Jag måste finnas där 24/7 stötta, berömma, granska, tröst, hylla.

Det finns ingen annan här som han kan få ut sin ilska över när de har gått dåligt en match eller dom har haft en dålig träning. Han kan inte åka hem till bästa vännen och snacka av sig, eller hem till familjen och få lite stöd.

Jag skall stå hemma, lika positiv som alltid. Jag får ta all skit när de inte går som planerat, men jag får oxå glädjas när de går över förväntan.

Visst jag ligger med en som ligger två i skytteligan, men vad fan är de egentligen? Han är väl lika mycket människa som alla andra, de är inte så att han kom på cellgiftet och räddar flera 100 människor varje dag ifrån cancer.

Jag lever inte i märkeskläder, med dyra måltider varje dag, köper allt jag vill ha och gör precis de jag känner för.
Tvärtom!