Ja då sitter man här igen, det är helt tyst. Barnen sover, mannen är påväg till, ja va de nu var?
Det är just de här som får en att fundera på hur man värdesätter sitt liv. Är de meningen att man skall leva för att andra skall må bra eller skall man leva för att själv må bra och i sin tur få ens omgivning att må bra?
Jag vill ju vara omgiven av dom som älskar mig, inte av ytliga vänner som vänder en ryggen lika snabbt som dom gav en handen. Jag vill att min barn skall få en trygg och lugn uppväxt, med folk runt om dom som bryr sig, som älskar dom som vi. Min dröm var inte att bo i en flyttkartong, att fara och flänga! Varje gång jag vetatt de närmar sig bortamatch för jag magont, halsbränna och konstant illamånde. Kan de vara därför dom"riktiga" sportfruarna har nannys, så dom slipper känna sig ensammast i hela världen. Att hela tiden ha någon där, som ställer upp till 100%?
Jag vet att de finns en chans att vi kommer flytta redan i sommar, då har vi alltså bott i den här lägenheten i nästan ett halvår. Jag vet inte om jag är redo för de igen, jag vet inte om Leo skulle må bra av de igen. Jag vet ingenting och de snurrar hela tiden. Tänk om han bara kunde säga precis hur han kände, om de skulle kännas okej att byta dagis, flytta till sin femte lägenhet på 3 år. Hur skall man veta hur han mår? Ja visst man märker de väl när man väl har flyttat, men då är de för sent. Leia är ännu så liten så hon har ingen direkt uppfattning, men eftersom hon har dagisplats från september så skulle de kännas skönt att veta innan. Men vi lever i en ovisvärld, en värld som ändras från dag till dag, från match tillmatch. Allt hänger på min mans prestation på planen, hur sjukt är inte de? Tänk pressen han har på sig, de är ett tungt lass han bär på och en otroligt jobbig uppgift.
Men vi valde de här livet, det var långt ifrån så som man föreställt sig, så som ni föreställer er de. Nu lever vi de och då är de bara att göra de bästa av de.
Så länge mina barn mår bra så skall jag inte ge upp.
En dag, en dag sitter jag där på min egen gård, till vårt eget hus med hela familjen på middag. Någonstans i Visby eller strax utanför. Barnen har kompisar över staketet, familjen och vänner finns nära. Jag har ett jobb, Alexander har ett jobb. Vi lever Svenssonliv och vi älskar de!
Här skall jag sitta om några år med mina bästa!
