Jag har fått berättat för mig av min fina vän om en tjej här uppifrån som var gravid, fick havandeskapsförgifting men barnmorskan missade de vilket höll på att kosta henne livet. Har nu kämpat mig igenom hennes blogg under hela dagen. Har läst lite, tagit en paus och gråtit, läst vidare och gråtit. Tårarna kan inte sluta rinna och jag sitter med en klump i halsen. För er som vill ta del av en underbar familj, en otroligt stark pappa, en super stark mamma och en kämpande liten dotter gå in och läs här. För er tjejer, torka bort sminket innan ni sätter er och börjar läsa! Man vill bara kunna göra något, vad som helst men man sitter här och kan inte hjälpa till på något sätt.
De ända vi kan göra är att få oss en tanke ställare, inse hur snabbt saker kan hända och vara glad för det man har. Man skall inte ta något förgivet, de som skulle vara de bästa som hänt en eller en mysig upplevelse kan sluta i tragedi. Man är helt maktlös för livets gång, vilka vändningar de tar och hur de kommer se ut. De ända vi kan göra är att leva i nuet, att visa tacksamhet, kärlek och glädje. Inte gå och vara sura och otrevliga mot varandra, inte bråka och diskutera små saker. Livet är så mycket mer.
Njut njut njut! Ta vara på varje tillfälle du får, gör saker med dina barn och din familj. De man vill göra, de man drömmer om, kämpa för att nå de. För att kunna göra de där som man så gärna vill.
MEN...
Man skall inte stanna i något som man mår dåligt av, man skall se till att må bra själv. Man skall leva de liv man vill leva, inte de liv man borde leva. Är man sambo och har barn så betyder de inte att man måste var ett par resten av livet. Man måste trivas ihop, man måste fungera ihop och känna att man både ger och får de där man vill ha, de där extra som får en att känna att man är någon viktig. Man skall aldrig stanna i något som inte känns bra för barnens skull, barnen mår förmodligen så mycket dåligare av att ha två föräldrar som inte går ihop, som inte är glada och lyckliga. De är bättre att skaffa lyckan på varsitt håll isf och ge barnen den kärlek de behöver. Mår man inte bra så kan man inte de, man fungerar inte om man går och mår dåligt.
Något som jag tror är viktigt är att ta tag i problemen med en gång, inte gå och störa sig på massa saker som från en början kanske bara var en skit sak men som sen ändrade karaktär allt efter tiden går och blev en bomb. Man skall inte vänta tills man har massa saker att ta upp, man måste prata med en gång. Lyssna på varandra och visa varandra respekt.
Man skall aldrig bråka framför barnen, de är BIG NO NO!
Mamma och pappa är ju dom bästa och när dom är arga på varandra vart skall man gå då, vem skall skydda en mot rädslan för konstiga beteenden?
Ens barn skall aldrig behöva ta parti, vara emellan, känna skuldkänslor och känna rädsla i hemmet!
Mår man dåligt som mamma eller pappa måste man våga prata om de, kan man inte prata med varandra, vill man inte visa sig sårad så måste man prata med någon annan. Man kan inte gå och bära allt inom sig, man måste ventilera. Om man stänger in sig i ett rum, täpper för alla tänkabara ställen där man kan få ny syre så dröjer de inte länge innan paniken kommer krypande, känslan av att man är påväg att kvävas. De är samma sak med hjärnan, man måste öppna munnen och få ny syre, ventilera. Det är inte mycket som fungerar annars. Vissa saker kanske går på rutin men den där äkta känslan av att vilja finns inte. Man måste få tillbax livsglädjen. Vissa personer funkar bättre isär än som ett par. Jag ser på min bror och hans ex, Toms mamma. Dom fungerade inte ihop men nu har dom de hur bra som helst, vi firar jul, födelsedagar, fikar, går ut och äter. Ja allt tillsammans! Dom är lyckliga nu, på var sitt håll!
Man är inte misslyckad för att man inte fungerar ihop som par, hur vanligt är inte de nu för tiden? Dock kan jag tycka att vissa ger upp för lätt medans andra vägrar att ge upp även fast de inte är annat än bråk och tjafs. Man är väl bara stark om man står på egna ben? Man är väl stark om man inser att de inte fungerar och gör de bästa för sig själv och sitt barn?
Det är absolut inget man skall skämmas över!
Man skall vara stolt över sig själv, de man åstadkommit, den man är och de man gör!
Man skall inte bry sig om dömande blickar, idiotiska kommentarer och skuldkänslor!
Jag tror att de viktigaste i livet är att leva de liv man vill, visa känslor, visa dom man älskar att man verkligen gör de, inte ta någon eller något förgivet och njuta av livet man har, tiden man har med dom man älskar!
Jag älskar min familj för allt vi gått igenom och fått ut sått och ändå är här vi är idag, vi hade nog inte varit här om vi inte var ifrån varandra ett tag. Nu skrattar vi ihop, gör saker ihop och bara nuddar varandra när vi går förbi. Vi lyckades hitta tillbax till varandra, men de betyder inte att vi är bättre än andra som inte gör de!
Ingen är familjen perfekt...
