30 juni 2011

Jag vågar känna efter igen.



Ibland behöver man inte säga så mycket för att få fram det man känner och tänker. Dessa dagar har varit underbara (bortsätt från magsjuka), jag har njutit och jag har sett hur barnen trivts med situationen och "vardagen". Du får mig att våga tro igen, du får mig att känna mig betydelsefull och viktig. En känsla jag länge saknat och önskat finna. De små saker du gör som en självklarhet för dig ser jag som något mycket mer. Du hämtade en tallrik till mig efter Leo ätit på min utan att jag bett dig eller du behövt, du satt vaken med mig och vakade över Leia när hon var sjuk utan att du hade behövt göra det. Du vill vara med och du vill hjälpa mig, det värmer och du får mig att le igen! Vad mer kan jag begära?