Jag känner mig liten och osynlig. Som att jag är här men ingen ser, som att jag gör saker men ingen märker vad jag gör, som att mina känslor och åsikter inte är något att bry sig om.
Jag känner ingen uppskattning eller värde i saker jag gör.
Just nu vill jag bara krypa upp i en famn och känna mig älskad och värdefull. Klumpen i halsen gör ont, som gråt som inte vill visa sig. Jag kanske tycker förbannat synd om mig själv, men de är så här jag känner just nu.
Jag vill känna närhet och värme, känna att jag är värd något och att jag inte är något man tar förgivet.
Det är bara mörkt och kallt, tomt och ensamt!
Det var de där med att prioritera som lätt blir så fel och som kan vara svårt.
Det borde inte vara svårt, det borde vara en självklarthet.
Den här känslan är inte okej, nu hoppar vi in i duschen och hoppas den är borta när jag kommer ut!
