När man är i samma mönster, med samma personer eller gör samma sak under en längre tid bildas en trygghet. Oavsett om man är trygg i det man har eller inte så kommer hela tiden rädslan för att stå på egna ben ikapp en. Man tror inte på sig själv, andra människor får en att tvivla på sig själv. Man känner inte att någon finns där och stöttar en, ger råd på hur man kan få leva de liv man vill. Man kan inte leva på ett visst sätt för att det är lättast så, mår man inte bra själv så måste man släppa och gå vidare. Man måste tro på sig själv och bevisa för sig själv och sin omgivning att man kan. Men hur? Hur gör man de när man hela tiden känner sig underlägsen, inte lika mycket värd, inte lika stor och viktig?
Man har en sten som tynger en inombords, men man känner att de kvittar vad man säger för det är iaf fel och oviktigt.
Man vet att det är ett spel för galleriet från andra sidan och man ser hur folk köper de. Hur dom glider med varje gång och ser de med andra ögon.
Jag måste klara de här nu, jag måste för att fungera...
