Har som sagt varit på MVC idag och allt såg bra ut. Magen hade växt MYCKET och mitt blodtryck var lika lågt som vanligt.
När jag ställde mig på vågen idag var allt inte lika kul längre, då kom tårarna. Jag vet att jag måste gå upp i vikt för att kunna vara gravid men ändå är det lika jobbigt varje gång, trots att barnmorskan säger att de bara är vätska, barnet och blod så spelar det ingen roll för mig. Det är min kropp och det är där de sitter nu. Jag hoppas att de rinner av mig och att jag inte går runt och tänker på det hela tiden.
Även fast jag får höra 100 ggr om dagen hur fin jag är så kan jag inte tro på det. När vi var ute och gick förra veckan så gick Alexander och Jawo bakom mig och Leo, då sa han "Älskling det är så skönt att se att du inte ser anorektisk ut längre". Jag blev otroligt glad, men sen slog tanken mig att "Oj, då måste jag blivit tjock eftersom jag inte ser smal ut längre". Sjuka tankar som måste bort nu nu nu!
Tillbax till MVC, barnmorskan hade läst journalen som läkaren skrivit igår och var inte glad. Hon tycker som jag att snitt hade varit det bästa för mig med min livsituation, så vi skrev ihop ett brev och hon kontaktade en psykolog som jag skall till imorgon för att få stöd därifrån om att ett snitt hade varit de bästa.
Så imorgon skall jag dit och nästa vecka skall jag till förlossningen för att träffa en Aurorabarnmorska och hoppas på att få de besked jag vill.
OM de nu blir ett snitt så innebär det att det är 4 veckor tills vår dotter kommer, vilket helt plötsligt gjorde mig jätte stressad och förvirrad.
Tur att jag har min underbara son som lugnar mig med sin närhet. Idag har vi varit själva hela dagen eftersom pappan varit i Uppsala och spelat match och gjort mål. Härligt!
Nu väntar jag att han skall komma hem så vi kan äta lite nattmat och mysa ner oss i soffan framför en film eller dylikt!
Är det för bra för att vara sant?!
