Just nu är jag där, igen, så nu skall det tränas som aldrig förr.
Jag tänker inte tillåta mig själv att falla så djupt igen, den här gången har jag växt som person och lärt mig läsa av människor och faktiskt förstå mitt eget bästa.
Jag är så otroligt glad att jag kommit så här långt, att jag kommit förbi det destruktiva beteendet där jag drar mig till människor som inte är bra för mig.
Nu ser jag mitt liv ifrån ett "nyktert" perspektiv, inga mer luftslott som skall sprängas eller blåögda val. Nu är det eftertanke för hela slanten.
Det gör ont i mig när jag ser att människor jag bryr mig om är där, precis där jag varit. Man kan inte ta några beslut som är bra för en själv eftersom man inte tror att man förtjänar bättre. Självkänslan är urusel och man hatar sig själv.
Man har en osund trygghet som man går tillbaka till för att det är så det "skall" vara och allt utanför känns skrämmande och fel.
Men en sak är iaf säker, så länge man inte ser det själv så är det ingen annan som kan påverka en, ingen annan som kan säga vad man borde göra eftersom man är alldeles för kluven, stressad och tankspridd för att förstå.
Då får man köra på i samma spår, för en dag kommer man inse och man kommer precis som jag nu undra hur fan man tänkte, vad man utsatte sig själv och sin omgivning för. Det är nästan som man tar ett kliv ur sitt gamla liv och ser det spelas upp för en.
Ibland är det försent, man kan ha offrat för många människor på vägen eller brutit ner sig själv så extrem att man inte längre kan ta sig upp.
Oavsett vad så är detta mitt gamla liv, inget annat!
