Man klarar mycket mer än vad man tror. Det är något jag fått bevisat gång på gång i olika situationer.
Ibland skriker bara kroppen och hjärnan efter vila och lugn men likt förbannat står man där som en jävla soldat nästa gång.
Man blir paranoid, livrädd och kollar sig över axeln hela tiden för att se att ens tidigare liv inte springer ifatt en och överfaller en när man minst anar det.
Det tar på krafterna att aldrig få vila helt, aldrig få slappna av. Man spänner konstant käken så man mer och mer börjar likna Pocahontas (?) eller någon annan av Disney's sämre tecknade figurer med enormt käkparti.
Jag är så trött på att ge av mig själv till en annan människa. När allt känns så där jävla rätt och enkelt så är det väl själv fan att det skall skita sig. När man faktiskt mår både bra och känner harmoni. Nej då sparkar vi undan benen på henne en gång till för att se om hon klarar av att resa sig.
Något jag har lärt mig trots min unga ålder är att det är lätt att falla dit. Till någon som får en att må bra för stunden och verkligheten försvinner mer och mer. Fel och brister blir till ljuvaste melodin. Man ser inte.
Eller gör man det?
Är det ens undermedvetna som vill få en att se alla fel NU?
Blir det på något sätt lättare då?
Jag vill inte tänka så, jag vill kunna se det vackra i människor jag har/haft omkring mig istället för att vara skeptisk.
Just nu vet jag inte vad jag skriver eller vill få fram. Det är miljoner tankar och känslor som snurrar i huvudet och det finns lixom inget slut. Eller början för den delen.
När allt bara kaosat ihop sig i ens hjärna så är det fan inte lätt att klara mycket mer än vad man tror.
Förmodligen har jag lyckats tömt mitt reservbatteri det senaste halvåret så bensinen räcker lixom inte till längre.
Jag får helt enkelt ställa mig vid vägkanten och be om hjälp.
- Posted using BlogPress from my iPhone
