Hur kan det vara att det är dom svaga och jobbiga stunderna man alltid minns innan man skall somna?
Jag har en inre kamp. En kamp med mig själv och mitt dåliga samvete. Jag gör så gott jag kan i alla lägen men ändå är jag aldrig nöjd.
Jag vill hela tiden kunna vara den som tröstar, ger rätt svar, leker, är tryggheten och lyssnar.
Oavsett hur jag vänder och vrider på alla möjliga stenar så blir jag inte helt nöjd.
Jag vill så mycket mer och har en ohälsosam syn på min roll som mamma (för min egen skull.)
Jag drar ett lass för två, oavsett hur mycket hjälp jag får av min familj så är det inte samma sak som en mamma eller pappa.
Imorgon åker barnen till sin pappa och det skär i mig. Inte för att dom skall åka utanför att min son gråtit floder pga det. När vi kom fram till att han inte behövde åka om han verkligen inte ville så satte min dotter igång. Hon ville inte åka utan storebror och där satt jag, med två gråtande barn på varsitt ben i soffan utan att ha en aning om hur jag skulle göra. Hur tröstar man, hur säger man rätt saker och tar rätt beslut?
Deras pappa var mycket förstående och sa att sonen självklart inte behövde åka om han inte ville medan en annan del av släkten ringde och lockade med diverse saker för att han skulle åka med.
Bra eller jävligt dumt har jag ingen aning om, men än så länge funkar det i alla fall och sonen köper det.
Det som lugnar mig i detta är att jag faktiskt vet att barnen har det bra vid sin pappa och att pappans nya tjej verkar vara helt toppen med dom.
Men oavsett hur bra det kommer vara på plats så skär det i mig att sonen var så förtvivlad idag. Det är alltid samma visa med olika händelser innan det är dags för resa. Frågan är om jag gör rätt som mamma att skicka dit dom eller om det kommer ge honom ärr för livet?
Jag är så trött på detta, maktlösheten som jag intalat mig själv att jag har samt det dåliga samvete för att inte kunna vara pappa, mamma och kompis till båda två på samma gång.
Jag har mycket att jobba med helt enkelt. Tur att jag får bevisat varje dag att jag faktiskt ändå räcker till för dom, synd bara att man glömt det så fort man lägger huvudet på kudden för att sova.
- Posted using BlogPress from my iPhone
