Min kropp säger ifrån, den skriker åt mig att det får vara nog.
Det har gått ett halvår nu utan att något har förändrat, jag har intalat mig själv gång på gång att jag mår bra nu. Att allt vänt!
Men nu ligger jag här igen, i samma ställning och med samma tankar som snurrar runt i huvudet på mig.
Hur skall jag klara det här, hur skall jag lösa allt så bra som möjligt för mina barn?
Jag kommer stå i skuld för resten av livet till mina älskade föräldrar som ställer upp och gör allt dom kan för oss. Dom tog emot oss med öppna famnar i Januari och än idag bor vi kvar i deras hus. Flyttkartonger står staplade längst väggar, i förråd och lite saker har Jeppas kära mor låtit mig magasinera där hon har sitt.
Jag har inte ett jobb i höst eller ett eget boende, men mina barn ler ändå. Jag hoppas och får höra dagligen att kärleken mellan er lyser stark. Det är ju det viktigaste som Leo en gång sa "Men vi har ju varann mamma!".
Det lever jag på ett tag till och hoppas och ber dag ut och dag in att jag skall kunna ta hand om mina barn utan bidrag och att jag skall fixa ett hem till oss. Där vi kan bygga upp allt som rasat, där ingen annan får komma och gå som dom vill. Det är vårt och barnen kan äntligen få plocka upp sina saker som dom längtar efter!
Så om du min kära kropp slutar att strejka ett tag blir det bra mycket lättare för mig att orka med allt ett tag till.
