Jag är inte stark längre, jag är stark för att jag måste inför och med barnen men när allt bli tyst, när jag är själv kommer klumpen i magen, trycket över hjärtat och den brinnande känslan innanför ögonlocken.
Det går att gömma sig ett tag, att hitta flyktvägar från alla känslor. Men en dag står man där, kroppen sviker en, ens vänner kanske inte orkar mer och man är någon man inte vill vara.
Jag är trasig, som en glaskula som någon tappat och sedan låtit ligga kvar medans flera personer bara trampat på en utan att notera om vilken skada dom gör.
Jag orkar inte gå in djupare på det nu.
Det kommer en tid, en dag då jag vågar öppna mig och stå för mina känslor. Men här och nu gömmer jag mig bakom den del av muren som ännu inte fallit!
