Telefonen går varm, den ringer hela och majoriteten av alla som ringer vet jag inte vem det är.
En röst kände jag igen, han ringde redan i April och bad om samma sak. Den här gången sa han "Hej, du kommer nog inte ihåg mig men jag ringde dig för några månader sedan. Ett ganska känslokallt samtal i allt då. Du sa bestämt nej den gången och jag ville bara kolla om du ändrat dig nu?. Det ser ju lite annorlunda ut nu och som jag ser det förtjänar du inte allt skit som sprids, du har också rätten att tala ut".
Redo är jag inte nu heller, det kommer jag nog aldrig bli. En äldre dam jag träffat sa till mig, "My när du berättar om ditt liv så ser och hör man att du berättar handlingen om en film du sett, en film som berört dig. Du är inte medveten om att denna hemska film är ditt liv. Du blundar för det. Du pratar som om du inte varit med om det men man ser i dina ögon hur ljuset dör ut medans du berättar."
Det är nog så, jag vill inte att erkänna allt som hänt. Jag lever med det i mig som den största stenen men jag blundar för sanningen. Jag vet sanningen, men det är ju bara handlingen på en psykisk thriller.
Jag måste våga öppna upp, få utlopp för mina känslor utan att vara rädd för att falla igen. Faller jag så vet jag att ni är många som fångar mig innan jag slår i.
Men skall jag falla så måste jag få falla fritt!
Jag och barnen kommer gå starkast ur detta, men här och nu är vi en hård sammansatt länk som jobbar på att hitta trygghet igen.
Medans andra finner trygghet i samma gamla beteende mönster kliver vi åt sidan och börjar på vår egen stig, i vår egen skog och mot våra egna mål!
Idag är en sådan dag då all smärta och olust förvandlas till ett jävlaranamma.
Nej du känner inte mig, tro fan det när jag inte ens känner mig själv!
