Tattoo time.

Ligger just nu under den här förbannade nålen igen.
Höll på att somna tills han kom ut på mina "kärlekshandtag", det är ren smärta.
Annars är det jäkligt soft, ligger och lyssnar på Beyonce och spelar WF.
Ikväll är det middag på schemat.
Återkommer med bild sen:)

Någon pissade i hans vigvatten.

Ligger på soffan efter att ha kollat på en film om häxor och demoner med Danneboy.
Barnen lös upp som en sol när han kom idag och har bråkat om vem som skall sitta i hans knä.
Han klädde på och av dom ytterkläder och fixade dom inför natten med blöja och hela kittet.
Det är så skönt att barnen har grabbar runt sig som dom trivs så otroligt bra med.

Imorgon skall jag bygga på min tatuering på ryggen med något som nästan kommer täcka hela ryggen. ( vågar skriva detta eftersom jag vet att mamma inte kommer läsa detta inlägg innan det är försent).
Jag kommer få gå runt med en halvklar gaddning tills alla sittningar är gjorde. Skulle väl tippa på 3 veckor till en månad, men det får det vara värt.
Skall slänga upp lite bilder på konstverket imorgon.

Nu måste jag sova ordentligt, äta ordentlig och dricka ordentligt så min kropp orkar med minst 5 timmar under nålen.
Sov gott!

Fryser.

Tur att pojkvännen lämnar sina varma tröjor hemma hos oss så jag kan värma mig i dom tills han kommer hem ifrån jobbet igen.
Mina barn springer runt halvnakna och jag fryser snart ihjäl, ofattbart!
Snart skall vi iväg på jympa hela familjen, dom små liven har tjatat ända sedan i Tisdags om det.

Gråa dagar.

Kan solen, kan solen, kan solen komma fram?
Nu kära Modernatur är det dax för dig att antingen fixa fram lite snö eller en strålande sol.
Dessa gråa dagar gör en dödstrött och orkeslös men vi får väl vara tacksamma att det inte spöregnar och blåser storm.
Jag älskar dock hösten, alla färger och när man med gott samvete kan mysa ner sig i soffan framför en bra film med tända ljus och höra hur regnet slår emot fönsterrutan.

Idag var de fotografering på dagis och mina små diamanter var nog med vad dem skulle ha på sig, hur håret skulle se ut och att naglarna skulle målas. Det var så roligt att se dom inne i badrummet med diverse hårprudukter som det kletade in i håret.
Alla var så söta på dagis idag med sina skjortor och klänningar, små prinsar och prinsessor som alla var spända för vad som komma skall.
Lättnaden jag känner när jag kan gå ifrån dagis utan att båda skriker och gråter efter mig är obeskrivligt skön. Dom trivs och dom har fått en trygg punkt igen vilket märks tydligt.

Nej nu skall jag på med joggingskorna och ge mig ut på en runda innan det är dax att hämta barnen igen och förbereda inför träningen ikväll.

Höstkramar till er kära läsare.

Konsert inställd.

"Rihanna is the only girl in the world who said: Please dont stop the music just because a good girl gone bad and created a disturbia in her fans heads by simply being unfaithful. Oh na na, whats her name? Answer: Selfish girl who called SOS because she would rather enjoy some rough S&M than performe to her fans. Rihanna, we love the way you lie when you make your teenage girl fans breaking dishes all night, because you didn't show up and would rather sleep in your california king bed"

Maskinen

"Finns ingen väg tillbaks för nån som är en looser
Ett riktigt jävla as"

Lugn i kanoten.

Patrick, det är bara Carina Berg som flyttar in över några dagar. "Carina flyttar in" tror jag programmet heter och verkar vara en helt underbar kvinna så det är inget att vara rädd för.

Ditt liv, dina beslut och handlingar.

Visst är det lätt som utomstående att gå in och döma en annan människa efter vad man läser i tidningar eller hör på stan?Det är otroligt lätt att döma en annan människa men förbannat svårt att lyssna på vad dem faktiskt har att säga.

Jag vet att det skrivs en hel del om mitt liv och mina beslut här på nätet, man kan inte bli älskad eller älska alla men man kan respektera varandra och skita i vad andra runt omkring en gör i sina liv.
Självklart skall man våga säga ifrån om något är helt upp åt väggarna fel men samtidigt måste man kunna berömma andra människor för deras mod och styrkor.
Från början i min skiljsmässa ville jag självklart få min röst hörd så som han fick sin via media och att snacka runt på stan, mitt enda sätt att få fram min version av allt var här på bloggen.

Några tyckte att jag var/är sjuk i huvudet som skrev så öppet om mitt liv, men majoriteten av er stöttade mig och gav mig dagligen beröm och styrka för att jag vågade prata öppet om något som är så tabubellagt.

Skiljsmässa, Otrohet och Svek!

Allt är inte guld och gröna skogar, man måste inte hålla fasaden uppe i alla lägen och låtasas som det regnar.
Jag anser att det ligger mer styrka i att våga öppna sig, våga prata och våga be om hjälp än att lägga locket på sanningen.
Så länge man står för det man gör, inte sårar andra, kan gå rakryggad igenom det och ta konsekvenserna av sitt handlande är det upp till var och en att sköta sina egna liv utifrån sina egna förutsättningar.

Jag är uppriktigt sagt förbannat trött på alla er där ute som gottar er i andras misslyckanden och som sprider ut rykten och far med osanning för att inte drunkna i er egen missär.
Personer skall inte behöva försvara sig för allt man gör och sina beslut. Jag har fått gjort det så länge nu och jag har fått nog.
Detta hittade jag på Twitter idag och jag lider med Kim Kardashian som måste skriva öppet till hela världen och be om ursäkt för att hon skall skilja sig. Jag är säker på att hon har det tillräckligt jobbigt som det är, men självklart skall media och människor med för lite eget liv strö lite extra salt i såren.

Jag vet vem jag är när jag är hos dig.

Med henne i min närhet känns livet så där enkelt, ärligt och underbart.
Hon vänder jämt mina dåliga dagar till något positivt och vi känner varandra utan och innan så bara ett enkelt sms kan ge en den kick man behöver.
Jag tror inte på äkta kärlek men jag tror på äkta vänskap bara man vårdar den väl och prioriterar rätt. den andra alltid skall må så bra som möjligt.
För oss är vår vänskapt värd blod, svett och tårar. Här går man över lik och gör allt man kan för att
Hon är oslagbar och värd det absolut bästa.
Love you Älsk.

Ge upp, rätt eller fel?

En av mina vänner skrev ett inlägg om äktenskap och äkta kärlek idag, detta inlägg fick mig att börja gråta men fick mig på samma gång att inse vissa saker.

När man träffar någon ny, förlovar sig, skaffar barn och gifter sig så tror man på evig kärlek. Man tror på "lyckliga i alla sina dar" och att man aldrig skall ge upp, att man skall kämpa till den dagen man dör. För sina barn, för det man haft och för att "det skall vara vi".
Men jag gjorde det man inte får, jag gav upp efter många år och för många tårar och svek. När har man egentligen rätten att ge upp?

Det går inte en dag utan att jag får dåligt samvete gentemot mina barn, när jag iakttar dom och ser dom leka gör det ont i mig. När jag vet att jag var den som gav upp och hade jag inte gjort det så hade dom ännu haft sin mamma och pappa på samma ställe. Det var ju så vi hade det, vi var på samma ställe men ändå på så olika platser i livet. Jag var mamma, han var pappa när han kände för det. Jag var gift, han var oftast singel utan att jag visste om det.
Hela tiden kämpade jag för att hålla ihop vår familj medan han oftast var på väg åt ett annat håll en stund för att sedan återvända hem till "tryggheten" som vi kallades.

Men en dag i Januari gav jag upp på riktigt, när jag insåg att jag inte saknade honom och när jag kände att jag mådde bättre och kände mig mer älskad utan honom i mitt liv. Ingen kunde såra mig, ingen som tryckte ner mig i botten. Det var då jag gav upp!
Jag insåg att om jag skulle vara kvar i det vi hade skulle det ta kol på mig, jag skulle bli en dålig mamma och bli ännu mer inåtvänd än jag redan hade blivit (om det nu är möjligt).

Jag lägger hela tiden över allt på mig.
Att han inte kommer hit, att han knappt hör av sig, att jag inte kämpade mer och att barnen får vara med om det här.Men hur skall jag kunna tvinga honom att ringa sina barn så ofta som han borde, hur skall jag få honom att åka till dom när han är i Sverige istället för till Helsingborg?
Det finns inget jag kan göra, jag är maktlös i detta och så har det varit under hela vårt förhållande.
Jag har hela tiden funnits där och varit skön att ha till hands för att aldrig behöva vara ensam.
För ensamheten var skrämmande, jag räckte aldrig. Så var det och så har det tydligen alltid varit.

Så många gånger som jag har bönat och bett honom att ändra sitt beteende för barnen skull eller bara göra slut på allt på ett snyggt sätt. Men inte ens det var han kapabel till.
Den största skillnaden mellan oss var att jag levde för mina barn vilket jag ännu gör, han levde och lever enbart för sig själv och sina behov och mål i livet.
Men mycket vill ha mer så jag och barnen var aldrig tillräckliga.

Jag tror inte längre på sann kärlek och lyckliga slut. Även den bästa kan bakom fasaden vara ett monster.
Det har tyvärr bevisats för många gånger så jag tror vi alla lever lite på vår vakt.
Helylle-killen med de blå ögonen och det charmiga leendet är bakom fasaden någon helt annan.

Jag var en av dom som gav upp, jag står för det och jag ångar det inte trotts att det var jag som splittrade min familj för att rädda mig själv och mina barn ifrån vår mardröm vi levde och till viss del ännu lever i.
Det var mitt livs bästa beslut men samtidigt det enda beslut jag mår dåligt för varje dag för mina barns skull.
Men jag vet att den dagen dom är gamla nog att få veta sanningen så kommer dom förstå och inte klandra mig för mitt val.
Redan nu ger dom mig så mycket kärlek, pussar och kramar varje dag så jag kan ju inte sitta här och gråta mer.

I dagens samhälle tycker jag att folk kastar in handuken för minsta lilla grej, det har på något sett blivit så "enkelt" att bara "ge upp". Det är nästan mer ovanligt att familjer står kvar som dom skapades. Jag kan tycka att man skall kämpa tills man själv känner att det inte finns något att kämpa för. Men man skall kämpa, utav bara fan för sina barn skull. En dag kommer man lyckas eller så kommer man som jag, inse att det är ett döttlopp utan vinnare och enbart förlorare. Där tyvärr dom största förlorarna blir barnen hur man än försöker och kämpar för deras bästa.

Innan man gör som jag, skall man se sig i backspegeln på allt som varit innan och fråga sig om det är värt det och om det finns positiva saker att hämta som överväger dom negativa.
Det är man bara själv om att avgöra.

"Dem vet ju inte hur det är att växa upp med en mamma och en pappa. För dem är det här ett vanligt liv. Bara för att du växte upp med båda dina föräldrar så betyder det inte att barnens liv går i spillo bara för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Ingen ångest och ingen ånger. Ingen bitterhet och inga tårar. För det hjälper inte. Nej, en glad och stark tjej med huvudet på sne, leende läppar och ett dagligt "jävlara anamma" som det brukar, ska och borde vara!!! Du är bäst!"

-Vad hade jag gjort utan henne?

Jag har ömkat tillräckligt med alla inblandade parter och nu tänker jag sätta ner foten och stå stadigt på min och barnens plattform.
Vi är älskade, vi får kärlek dagligen och vi blir respekterade.
Man måste inte vara "orginalfamiljen" för att hitta äkta kärlek, omtanke och respekt.
Det skall gudarna veta.