Ett leende känns krystat och allt är som ett stor svart hål.
Jag hade kommit så långt men hur är det man säger, två steg fram och ett tillbaka?
Där är jag nu, jag har tagit ett steg tillbaka och alla tankar kväver mig.
Det snurrar som en centrifug och det är svårt att hålla isär eller ta ut just en sak att bearbeta.
Jag är lycklig med det jag har. Jag har ju allt, underbara barn, boende, jobb och en familj som älskar mig.
Men ibland spelar sådana saker ingen roll. Hur lycklig man än må vara så kan man bryta ihop ändå.
Man kan falla och det kan vara svårt att ta sig upp.
Jag är så trött, så fruktansvärt trött.
Jag sover och sover men ändå hittar jag ingen ork.
Utmattad!
Man skall inte gnälla, jag vet!
Jag skriver inte detta för att någon skall tycka synd om mig.
Anledningen till detta inlägg är att jag vill visa människor att det är okej att inte alltid vara stark.
Man måste inte alltid vara stark. Man är lika mycket värd ändå!
Vissa njuter av detta inlägg, andra kanske känner igen sig, vad vet jag!
Jag är bara jag, inget jag kan eller vill ändra på.
Nu är jag svag, om en vecka kanske livet leker igen.
Vem vet.
Oavsett vad så är jag stolt över att jag släppt fasade. Släppt på alla måsten om hur jag skall vara och bara är.
Det är svårt. Svårt att inte lägga på det där leendet igen och låtsas som allt vore perfekt.
Men jag kämpar och varje dag är en kamp.
- Posted using BlogPress from my iPhone
