Nu har jag skaffat mig en helt egen blogg.
Har nämligen hört att det skall vara skönt att få ur sig sina känslor och tankar genom att skriva, så vi får se om de hjälper!
Om jag skall skriva allt jag känner och tänker så får jag nog sitta här i veckor utan att sova eller äta, vilket jag självklart inte kan + att jag måste lägga all min tid på min underbara son. För att göra en lååång historia kort så kan man säga att dom senaste två åren i mitt liv har varit totalt oförutsägbara och helt fantastiska, hemska, underbara och vidriga.
Jag har tagit studenten, varit gravid, flyttat från Gotland, blivit sambo, haft 4 olika lägenheter, fött en underbar son, varit "mammaledig", fått nya vänner, varit "fotbolls fru", älskat, blivit sviken, gift mig och nu förmodligen separerat. Ja de är sant, helt sjukt!
Jag har alltså haft allt som man kan önska sig, UTOM en trogen livspartner.
Efter alla lögner och svek så kommer man tillslut till en gräns där man inte orkar bry sig, man vet inte om man skall skratta eller gråta. Jag har den senaste tiden levt i en illusion om att mitt liv inte existerar, att den verklighet som jag har inte är sann, en mardröm som jag snart kommer vakna ur. Men nu efter nästan 2 år så har jag mot min vilja fått inse att det här är tyvärr är min verklighet, mitt Liv!
När man gång på gång blir sviken och bedragen så förlorar man glädjen åt livet och sin tillit till männskligheten. Kommer jag någon gång kunna lite på en annan människa, kommer jag våga tro att de som folk säger till mig verkligen är sanninge?
Jag hoppas, men just nu så ser jag inte att det någon gång skulle kunna inträffa.
Visst låter jag bitter och väldigt självömkande, men så är inte fallet. Jag vill bara kunna förstå va fan de är som händer...
När man blir sviken EN gång så kan man leva med det för man hoppas att människor lär av sina misstag. Men när man blir sviken gång på gång så försvinner det, då blir det mer "jaja visst, vi säger så" fast man egentligen vet att de är bara en tidsfråga till nästa gång. Man slutar lixom hoppas på att de skall bli någon skillnad, kanske är de bra, kanske inte!
Min egen lilla Dr Phil sa till mig att om de är äkta kärlek så kommer den alltid finns kvar oavsett vad som händer och hur många år de går.
Logiskt, visst, men skall man fortsätta älska en människa som inte vill se en lycklig, som bara tänker på sig själv och som inte har något problem att ljuga folk rakt upp i ansiktet?
Eller skall man mot sin vilja försöka glömma och leva för sin egen överlevnad?
Ja du, jag vet inte och förmodligen inte du heller. Framtiden får avgöra vad som händer med mitt liv.
Men en sak vet jag och de är att jag och min underbara son skall flytta tillbax till nära och kära, skaffa mig ett jobb och en dagisplats till min son. Få en fungerande vardag, komma upp till noll och bara bygga uppåt. Börja träna, jag MÅSTE börja träna, fy fan vad jag måste börja träna. Bara tänka på mig själv och ingenting annat, bara nuet. Som jag längtar, skall nog dra iväg redan ikväll.... Ja de ska jag fan!
Nu vaknar min underbara son från sin eftermiddags lur, får fortsätta imorgon!
"Vi gick in i det här som en familj, vi skall ta oss ur det här som en familj"
