Egen tid.

Jag tycker om att vara själv, att bara sitta som nu. Nedkrupen i en filt med massa choklad och en rolig film på tvn. Allt är tyst, barnen sover och det enda som hörs är det jag vill skall höras.

Man får tid att tänka om man vill eller bara att vara om man nu vill det.

Leia somnade tidigt ikväll så jag och Leo låg under en filt i soffan och kollade på film, rätt som det var vände han sig mot mig och klappade mig på kinden med sin lilla mjuka hand och sa "Mamma du är bäst, jag älskar dig!". I det ögonblicket kunde jag inte hålla tillbax mina tårar av lycka, han är otrolig min kära lilla son.

Nu sover även han inne i min säng, (han är inne i en period där han inte vill sova själv).

Just nu njuter jag av mitt liv och vad det har att erbjuda samtidigt som jag ser framemot alla nya utmaningar jag kommer möta på.

När man varit med om det värsta man kan tänka sig så kan det ju bara bli bättre, så enkelt är det faktiskt.

Bläck, bläck och åter bläck.

En av mina laster här i livet är tatueringar vilket ni trogna läsare redan vet vid det här laget.
Det är en enkel men ändå bestående sak som symboliserar något för dig, alla mina tatueringar har ett dolt budskap antingen till mig eller någon annan.
För ungefär 2 månader sedan gjorde jag en ganska stor från nacken ner mellan skulderbladen. Idag var jag vid min tatuerare och jobbade på en ny eller snarare fortsättning på den.
Det kommer bli en helryggs så småningom och jag älskar alla små dolda budskap i den.
Den kommer symbolisera mitt liv på massa olika sätt och ha med bra och dåliga delar av mitt liv.
Livet går ut på att lära sig av sina misstag och inte göra om dom, ta kraft ifrån alla motgångar man möter och aldrig ge upp.

"Att leva i nuet eller här och nu är inte samma sak som att leva för stunden. Det innebär att
leva varje ögonblick helt och fullt ut, men i visshet om sambanden mellan det förflutna, nuet
och framtiden. Låt tiden (och ensamheten) bli din bästa vän. Sätt ett frö för framtiden i nuets
jord och lev så att du aldrig skadar, sårar eller dödar någon eller någonting. Lev så att du inte
behöver ångra dina handlingar."

Tatueringar är ett gift, har man gjort en kan man inte sluta. Så har ni ingen, tänk noga efter innan ni gör er första för det kommer inte bli er sista.

"Now she's showing me mercy as much as she can
She's letting me live with my demons
See her washing her hands as she's walking away
Oh but still she looks back, she looks back
But she's leaving, she's leaving"

Lights will guide you home.

Leo har fått en tjej.

Leo brukar ha en tjej på besök ibland, dom är kära i varandra säger dom och deras kärlek är det ingen tvekan om.
Syrran får så klart vara med på ett litet hörn.

"Leo jag är jättejättekär i dig när du kramar mig"
"Du är min prinsessa nu!"

Det är så otroligt gulligt att se och höra deras kommentarer dom säger till varandra.

Gym.

Barnen är lämnade på dagis och jag skall bege mig hem till Älsk för att ta sedan åka och träna.
Det finns inget bättre än att börja dagen med ett träningspass, det ger en så mycket ny energi.

Igår var det Kanelbullensdag, det firade vi med att bjuda hem lite folk på fika så klart.
Leia hjälpte mig glatt att duka på bordet medans Leo fixade kaffet, det började glatt tills bullarna kom fram och dom inte fick ta varsin innan dom andra kom. I 20 minute låg dom och grät och skrek i sina sängar.
Mina barn är uppenbarligen väldigt vana med att få som dom vill så när man säger nej går hela världen sönder och mamma är jättedum.
Men det får jag då va ibland, man kan inte få allt man vill och man kan definitivt inte skrika sig till det man vill ha.
Efter dessa 20 minuter kom dom ut till mig i soffan och kröp upp brevid mig och sa förlåt för att dom skrikit.
Jag fick då förklara för hundrade gången att dom skulle få bullar men att dom fick vänta, den här gången köpte dom det och vi satt och mös tills det ringde på dörren. Om våra gäster ens hade hunnit komma över tröskeln innan båda två stod med varsin bulle intryckt i munnen vet jag inte.
Jag tittade på Leo och började skratta, hans svar var " Men mamma, dom är ju här nu!".
Han hade ju helt rätt så vad kunde jag göra mer än att skratta åt dom.

Nej diska, byta om, ta en banan, åka till älsk, åka till gymmet, åka hem, äta lunch, dusch, hämta på dagis, äta mellis, gå till lekplatsen, gå hem, duscha barnen, laga mat, kolla på film, äta nattmack, läsa saga, lägga barnen, mysa ner mig i Os famn framför "Finding Neverland", äta nattmacka, mysa, sova!

Låter som en dag helt i min smak.

Att våga.

"Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt."
- Michaela Forni

Jag kan inte sätta ord på hur skrämmande likt mina känslor denna text är.

Höstens början.

Leo har en tendens att alltid hoppa upp på min rygg när han får chansen.

Syskonen myser på stranden en blåsig dag.

Eftersom jag älskar min barn så mycket så vill jag ju kunna äta upp dom och ändå ha dom kvar.



Vi hade "turen" att se när helikoptern lyfte precis brevid oss, om det blåste storm innan så kan ni tänka er vad det blåste då.

Torsdagar är det jympa för fulla muggar.

Hif tog Guld, vi satte på oss tröjorna.
Danne har brutit nacken men det hindrade inte honom ifrån att leka med barnen.

Vi gav oss ut på en cykelutflykt i skogen nu när killen kan cykla helt själv.


Färg är otroligt roligt att leka med, att det sedan var akrylfärg som sitter som berg är en annan sak.

Torsdagsmys med Liam.

Inne i den där bollen sitter min son fast.

Vi njuter av varje stund solen är framme på "vår" lekplats, som Leo säger.

Konsten att vara två.

Igår ville inte vädret bestämma sig om det skulle vara fint eller iskallt.

Medans solen var framme passade vi på att springa ner till lekplatsen.

Vår morgon började med att vi tända massa ljus, satte på oss våra Ziperalls och åt frukost i soffan framför Shrek.

Vi kröp ihop nära varnadra och bara mös medans regnet slog emot fönstret.

Det är kvalitetstid om något, när allt får vänta. Alla måsten och ska läggs åt sidan och man bara njuter av livet precis här och nu.

När Liam hade slutat dagis och Noelia jobbet kom dom hem till oss för att leka lite.

Noelia var dock helt slut så hon somnade gott på soffan medans jag passade barnen.

Efter att tag var det dax att fixa käk, Noelia ställde sig vid spisen och jag åkte iväg till affären med Leia.

Hela dagen drogs jag med ett förbannat illamående som vägrade att ge med sig, så när jag kom hem ifrån affären slängde jag mig på sängen och sov i 15 min innan maten var klar.

Efter maten hade mitt illamående smittat av sig på Noelia så vi båda var mer döda än levande medans barnen sprang runt glada och lekte.

Vi satte kvar vid bordet ett tag och pratade om hur enkelt allt är när man är två.

Man hjälps åt med barnen, maten, handlandet av saker och man ger varandra tid att vila. Det är så det skall vara, men vi både insåg att så hade ju verkligen inte våra tidigare relationer sätt ut. Men nu vet vi vad vi vill ha framöver.

Inget mitt och ditt, utan vårt.

Att kunna få dom där 10 minuterna själv i sängen räcker för att piggna till igen och orka med så mycket mer. En lagar mat och en diskar eller att man gör det tillsammans för en att känna sig mer som ett.

Samtidigt som det är underbart att vara två så kommer alla krav och måsten, något som känns skrämmande.

Jag är van att vara "själv" och göra allt själv, tvätta, diska, laga mat, vika kläder ,städa osv. Jag trivs så, när allt är på mitt sätt och jag gör det när och hur jag vill.

Självklart vill man ha någon som hjälper en man risken är att man får någon som förvärrar allt genom att slänga kläder här och var eller lämna saker där han sitter/står.

Det är jag inte redo för, absolut inte.

Att hitta en ny när man har barn är otroligt skrämmande, att han skall älska ens barn som sina egna, ta det ansvaret som krävs och se det som vårt är nog inte det lättaste.

Jag tror att vi mammor har svårt att "låta" någon ta det ansvaret samtidigt som jag tror att killarna inte riktigt är redo för det.

Det kan inte vara lätt att hitta en tjej som är ett/två barn och helt plötsligt bli en familj.

"Jag handlar med mig mat hem" eller "Åk och handla du, jag tar barnen" vill man skall kännas som en självklarhet.

Att just hjälpas åt på ett annat sätt när barn är med i bilden är otroligt viktigt för att det skall fungera i längden för annars är risken att det kanske känns som man har 2/3 barn istället.

Vi kvinnor begär kanske otroligt mycket, men det är så vi är skapade. Våra mamma-instingter tar över.

Om man är ensamstående pappa tror jag att det är otroligt mycket lättare att hitta en ny, just för att (dom flesta) kvinnor som har lite livserfarenhet har mamma-instingten.

Jag är iaf otroligt glad och tacksam att jag har någon att krypa upp vid, att mina barn har någon att leka med och börja känna trygghet hos.

Resten får komma när det kommer, vi måste bara bli redo för det alla fyra.

Love.

Det bubblar i mig.