21 juli 2012

Äntligen.

Nu är det 15,5 timmar tills jag får känna hans armar om min kropp igen.
Tre veckor är lång tid att sakna någon, men när allt känns enkelt och när det bara är en massa kärlek i luften så kan man stå ut.
Den som väntar på något gott...

Jag har nog aldrig längtat efter en annan människa så mycket som jag längtat efter honom. (Förutom mina barn såklart).

Han ger mig så mycket, ett sånt lugn och en sån behaglig magkänsla.
Usch va kär jag är!


- Posted using BlogPress from my iPhone