När man fått barn ändrar man nästan uppfattning om allt, man ser på livet annorlunda.
Jag har i många situationer där man pratar med personer utan barn hur liten deras värld är och hur lite de tänker på andra.
Jag börjar faktiskt tröttna på detta egoistiska samhälle, hur kan de vara så svårt att se längre än vad ens egna tycken säger.
Vi lever här tillsammans och då måste vi också ta hänsyn och respektera varandra.
Med barn i bilden faller de sig naturligt, men för er andra utan barn?
Och ha i bakhuvudet att absolut INTE alla med barn är som jag s
påstår här.
Tex, man läser om barn som blir slagna, hör hur föräldrar kan slita dom i armar och skrika så man tror dom skall spricka. Vad gör många när vi ser sånt?
- Ingenting?
Jag går med huvudet jävligt högt när de gäller sånt. Senast i lördags ringde jag på hos grannen och frågade vad fan han höll på med efter att han dunkat sin dotters huvud i tegelväggen. Om han gör så när folk kan se, vad händet då bakom stängda dörrar?
Han stammade mest att han var emot barnmisshandel men att de rann över.
-Okej? Så då är de okej att göra som du gjorde! De är inte misshandel? Är du medveten om hur sköra dina (3) barn är och hur maktlösa dom är mot dig? Jag har precis flyttat in här och jag kommer hålla ögonen öppna!
Jag önskar jag var så stark så jag kunde ge honom de han gör mot sina barn!
Jag hoppas han fick sig en tankeställare och att barnet kännet lite lite trygghet.
Gå emellan, tveka inte att skydda ett barn! Dom är så små, ömtåliga och rädda för vår stora stora värld!
Hjälp varandra, skaffa inte en tjej som skall göra din morsas jobb. Gör de du vill att andra gör mot dig!
HJÄLPS ÅT! Gör man de kan båda få den där tiden i soffan och att den ena inte är dödstrött och bara vill gå och dö när barnen äntligen somnat, tvätten är omhändertagen och de plockats undan!
Jag är mina barns mamma, ingen annans!
