Kärleken är något i stilen tyngdlagen.
Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet eller livstids äktenskap. Tyvärr.
Min historia har format mig till en "en dag i taget"-individ, något jag faktiskt är glad över.
Jag kastar mig inte in något huvudstupa för att måla upp ett luftslott som ända kanske kommer smälla. För när det smäller, om man är förblindad, då blir det en jädra smäll som dynamit Harry hade sagt.
Kärleken gör en både lycklig och helt förkrossad.
Jag har inte släppt någon innanför den sista dörren av vår borg och hade inga planer på att göra det just nu heller. Den dagen kommer när det känns 80%, vilket räcker.
Allt måste ha sin tid och tiden är inte något som väntar på en men ändå inget man skall stressa upp sig över.
När jag går in i något i dag så tar jag det hellre lugnt som en filbunke än planerar villa, vovve och Volvo.
Jag njuter här och nu av det jag har, av hur det får mig att känna och jag trivs. Jag trivs utan all stress och press, där ingen har bråttom åt något håll utan man njuter av varandras närhet här och nu.
Jag vet att vissa människor man träffar i livet är det något extra med och ibland kanske precis rätt.
Man känner energin mellan varandra även om man inte är uppe på varandra.
När en kram kan få en att pusta ut och när ett leende värmer ens själ.
Det är väl då man borde säga, ni är själsfränder och det här kan ni inte bara kasts i sjön.
Nej det kan man faktiskt inte, men man behöver inte gå in i något så helhjärtat det första året. Med helhjärtat menar jag såklart att man skall respektera varandra, inte göra något man inte vill att den andra gör osv.
Ibland känns livet så uppstyltat hur det skall vara, hur man skall känna men det är inte så. Alla är vi olika, tänker olika och agerar olika.
Men jag tror att en sak vi alla har ihop, det är order harmoni.
När man känner det, då är det bra mycket starkare än något annat.
Då har till och med själen fått ro, om det bara varar nån minut då och då så tror jag att man hittat rätt.
Jag tror att där har man hittat någon som får en lugn, kunna vara sig själv utan alla måsten och frågor.
Jag tror människan måste våga testa sina vingar lite oftare och inte falla för många gånger innan
man reser sig igen.
Allt i livet går inte att få svar på eller ordna upp, och där någonstans måste man väga släppa taget om det som varit. Något du håller i enbart med fingerspetsarna för att inte bli av med det medan det redan försöket ta sig bort och loss.
Någon gång måste man bestämma sig, skall detta få påverka mig så här mycket och negativ än. Något man inte kan få ändå.
Svaret borde bli nej.
Och där tar man in vinnarskallen och fightas med sig själv och sina tankar. Självklart får man svackor, men då gäller det att se situationen med "nyktra ögon". Vad är värt mest?
Vad mår jag bäst av?
Vad gynnar det mig att grubbla igen?
Jag tror att det största problemet med kärlek är matchen man går mot en själv.
Släppa det gamla, utgångna och våga lägga det som historia. Låsa den boken och öppna upp en ny. Man kan inte älta i år. Det blir bara en ännu stötta röra.
Ett blankt papper, en första sida och meningen lyder: idag gör jag det, jag kastar mig ut för ett nytt stup i mitt liv, landar i en ny värld och lever med erfarenhet av
sgamla liv.
Det är aldrig försent att hoppa...
- Posted using BlogPress from my iPhone
