Båda får sin egentid med mig och jag har all tid i världen att gosa, lyssna och svara på frågor.
Dottern är dock inte så mycket för tankar ännu, där blir det oftast bara en bok och massa mys med härliga berättelser ifrån dagis.
Min son däremot har en miljon tankar som han vill ha svar på. Vissa frågor har jag såklart inget svar på och blir förundrad när han ställer.
Ikväll handlade det om hur vi egentligen blir till och varför vi är just människor.
Sen kom det, igen, döden!
"Mamma jag har tänkt på en sak. Jag tror inte vi hamnar i Nangijala med en gång när vi dör. Jag tror vi hamnar i alla olika länder först och lär oss alla språk!".
Mitt enda svar var, " Gud vad du är smart älskling. Det har jag aldrig tänkt på, men klart det kan vara så!".
Idag är han lite drygt 5,5 år och kommer redan med dessa djupa och kloka frågor och svar.
Jag blir lite nervös inför hans utveckling när det gäller detta. Hur skall jag kunna ge honom något vettigt svar när han redan nu har bättre svar än vad jag har?
Det är en konst och ett rent helvete att ge rätt svar, till rätt ålder och till rätt personlighet. (läs "rätt"!)
Alla är dom olika det små liven. När det gäller känslor och att hitta ett "bra" pedagogiskt svar för just den åldern dom befinner sig i är en kamp.
Hur förklarar man på ett "bra" sätt och hur får man fram budskapet frågor utan att skrämma eller kanske till och med såra dom?
Det är världens tuffaste men härligaste uppgift att vara förälder. Jag älskar det oavsett vilken rävsax det än sätter mig i.
En konversation ifrån ikväll. Bland det absolut roligaste jag hört.
Leo: Hur blir vi till?
Julia: När en man och en pappa kramas........blir det inte barn...
- Posted using BlogPress from my iPhone
