Efter jag fått mina två underbara barn så har jag börjat sett på livet annorlunda.
Dagarna bara springer iväg så man måste verkligen ta vara på dagarna, göra det man själv tycker känns rätt och vara mot andra som man själv vill att folk skall vara mot en. Låter kanske fånigt, men jag anser att man borde tänka en och två gånger.
Det är inte lätt att känna att man räcker till, man skall vara en bra mamma, sexig fru och lyssnande vän. Det är närmar aldrig än ofta som jag känner att alla kategorier stämmer, nästan all tid och ork går till att vara en bra mamma. Men jag har insett att hur mycket man än anstränger sig och försöker så kommer man alltid får leva med de dåliga samvetet. Jag känner ofta dåligsamvete för mina barn, jag vet att jag är en bra mamma och att dom mår bra och är lyckliga, men ändå så vill man vara lite extra, orka lite mer.
När man väl känner att man är de där lilla extra för sina barn så vet man att ens kärlek inte får de som han vill ha. Inte samma närhet, ömhet och uppmärksamhet. Men samtidigt kan jag tycka att ens kärlek "får ta" det ifrån en, när man är uppe i något så är det svårt att stanna upp och märka av hur man agerar
Det är helt enkelt inte lätt att ha familj, underbart men inte enkelt.
Rollen som mamma (jag använder det ordet eftersom jag är mamma, förmodligen likadant för pappor) innebär att ständigt vara uppmärksam, iaf i småbarns åldern, man skall finnas, ge stöd, tillrättavisa och visa respekt och kärlek. Jag tycker att alla föräldrar båda till stora och små barn borde stanna upp och tänka efter på/om och på vilka sätt dom visar sina barn respekt Är det så att bara för att man är äldst vet man alltid bäst? Jag anser att det inte är så. T,ex tog man körkort för 30 år sedan så innebär det inte att man är bättre bilförare än en som tog körkort för 2 år sedan. Allt ändras, lagar, regler, matvanor, vad man inte kan äta när man ammar, vad man inte kan ge sina småbarn ALLT. När t,ex Leo blir tonåring vill jag att han skall känna att han kan komma till oss vad det än gäller, att vi visat honom den respekt som vi vill att han visar oss. Om han motförmodan skulle komma som 16åring och druckit alkohol så vill jag att han skall känna att han kan ringa efter oss istället för att inte våga och istället irra runt på stan eller på någon fest. Jag kommer självklart förklara varför man inte skall dricka alkohol, andvända droger osv istället för att bara säga "Du får inte...". Jag tror att det snacket enbart kommer leda till att det blir spännande för att man inte får, man vill provocera lite i den åldern
När Leia kommer och är gravid kommer jag älska att höra om hur allt är då, vad man får äta och inte när man är gravid eller ammar, vad och när bebisarna skall börja äta. Jag kommer berätta om hur det var när jag väntade dom och fascineras med henne om hur utvecklingen går framåt och hur man motverkar olika sjukdomar och allergier. Jag tror inte att allt blir bättre med åren men jag tror att mycket ändras till de positiva
Jag tror även att jag och Alexander är och kommer vara bättre föräldrar än någon som skaffar barn när dom är 40-45 år. Det var inte lika länge sedan vi var unga och gjorde "dumma" saker. Vi är ännu unga och orkar leka med våra barn på ett annat sätt, hitta på mer och göra saker tillsammans.
Vi har själva alla gjort misstag och gjort saker man inte borde, men har vi inte också lärt oss mycket av det?
Jag är inte fel fri, jag har inte varit guds bästa barn eller alltid lyssnat på mina föräldrar. Hur skall jag då kunna begära att mina barn skallgöra de?!
Nej det kan jag inte, men jag tror att nyckeln till en bra relation med sina barn är respekt!
Jag ser med glädje fram emot tills mina underbara kommer till mig och berättar saker jag inte vet, lär mig nya saker om hur allt är då.
Med respekt skall jag vinna respekt!
