Redan när jag var 11 år gammal blev jag ihop med min första kille, vårt förhållande höll faktiskt i 2-3 år. När det tog slut gick det 2 veckor och jag var i ett nytt förhållande som också höll 2 år, och efter det ett nytt som också höll 2 år.
Jag trivdes bra och jag förstod aldrig det där med att byta tjej/kille varannan månad. Jag gillade tryggheten och enkelheten.
Innan jag träffade pappan till mina barn hade jag faktiskt varit singel i lite drygt ett halvår och det var med väldigt blandade känslor.
Under den tiden bodde jag i stort sätt hemma vid min bästa tjejkompis och vi höll ihop 24/7.
Jag har aldrig sett någon poäng med att vara själv, jag har alltid velat hålla någon i handen.
Det är absolut inte så att jag sökt mig in i förhållanden bara för att slippa vara självständig utan mitt behov att närhet har varit allt ifrån pojkvänner till bästa vänner.
Vi gjorde liksom aldrig något själva utan vi var alltid fler, alltid ett gäng som stöttade och gav trygghet under gymnasietiden.
Studenten kom, ett nytt förhållande kom och en flytt ifrån alla händer att håll fast i stod på schemat.
Jag slängde mig handlöst emot en värld jag aldrig hade skådat innan.
Ny stad, nya människor och med enbart en pojkvän som trygghet.
Under alla år på fastlandet så har jag känt mig ensam, extremt ensam trots att jag hittat underbara vänner i varje stad och egentligen aldrig varit ensam.
Jag fick min son tidigt och har alltid haft honom vid min sida, mina konversationer under dagarna var till största del med honom om leksaker och annat som föll honom i smaken.
Dock sökte jag mig alltid hemifrån när jag visste att det var dags för träningar.
En sväng på stan eller till en lekplats där det alltid fanns någon att prata med. Tystnaden blev inte lika tydlig.
När det var bortamatcher pratade jag med min mamma sent på nätterna tills jag somnade och jag sov alltid med en lampa tänd, på helspänn.
Jag har erkänt för mig själv och alla andra att jag varit livrädd för att vara ensam innan, men efter tiden på fastlandet så visste jag inget annat än att vara just ensam.
Där och då såg jag mig aldrig som sådär extremt ensam även fast det kunde kännas så. Jag var inte ensam men jag saknade trygghet och någon att prata med.
Det var när jag kom tillbaks till Gotland som jag märkte hur folkskygg jag blivit, hur liten jag blivit och hur osäker jag var.
Jag ville hela tiden gömma mig bakom någon större, samtidigt som jag inte ville vara själv en sekund på dygnet.
"My vad har hänt? Du som alltid är så social och pratglad". Var en väldigt vanlig fråga jag fick, vad hade egentligen hänt?
Jag hade bott själv i en stad med mina barn, det var ungefär så det kändes.
Utan trygghet, utan familj och riktiga vänner.
Men jag gnällde aldrig, jag bet i det sura äpplet och log glatt på alla matcher och låtsades stormtrivas i alla sammanhang även fast jag bara vill hem och kräva ner mig i soffan med mina barn igen.
Jag ville inte vara ensam samtidigt som jag inte ville ha folk runt omkring mig som jag visste att jag ändå skulle flytta ifrån snart igen, förvirringen var total.
Ju mer tiden gick här på ön och jag började umgås med mina gamla vänner igen, barnen fick ett dagis och jag fick ett jobb så började jag bli mig själv.
Jag älskade jobbet, älskade att prata med flera hundra människor varje dag och vara så där äckligt helylle som jag faktiskt tror jag är.
När jag valde att gå, att lämna tvåsamheten och testa mina vingar var det som ett kast ifrån en klippa mot bottenlösmark.
Men jag hade bestämt mig och sett mitt och barnens värde så nu fanns det ingen återvändo. Nu var det bara gå vidare och ta barnen i varsin hand hur jävla rädd jag än är.
PANG!
Jag och barnen fick en egen lägenhet och skulle flytta ifrån mina föräldrar för att faktiskt bo själva.Jag hade aldrig bott själv innan!!!
Lättnaden och paniken spred sig som en löpeld inom mig.
Hur skulle vi klara oss, vi hade aldrig varit själva mer än någon natt då jag haft panik?
Det var med tunga steg jag bar in flyttkartongerna och åkte och köpte en egen säng.
Men sen hände något, det var som att för varje pryl jag plockade upp ur kartongerna blev jag mer lättad.
Äntligen skulle vi ju få något eget, bo ibland dom som älskade oss och inte vara ensamma.
Precis allt det jag hela tiden drömt om.
Fjädrarna som värkt under mina skulderblad var äntligen redo att komma ut, jag ville testa mina egna vingar.
Jag älskar mitt liv nu tillsammans med mina barn, jag älskar att vara själv.
För det är de jag är på kvällarna i min soffa, jag är själv och inte ensam vilket är en extrem skillnad.
Jag har fått tid att rannsaka mig själv, att analysera och filosofera utan att behöva vara någon till lags eller känna oro.
Nu är det t.o.m så att jag väljer att vara själv, att tända mina rökelser och alla ljus medan jag ligger under filten i soffan och zappar bland allt skit på tv.
Utan att behöva prata, bara kunna vara!
Nackdelen med detta är väl att jag trivs så otroligt bra med vår lilla familj, att vara själv och inte behöva känna rädsla för att bli sviken och sårad igen.
Den enda som kan komma åt mig på djupet är jag själv och ibland så känner jag att det är så här jag vill leva.
Självklart kommer det kvällar då jag kryper ihop i soffan och gråter, nätter då jag inte kan sova och stunder då man verkligen saknar tvåsamheten.
Det kan man inte komma ifrån, men jag är både stolt och glad över att jag trivs att vara själv.
Nu är vi en familj, jag och mina barn.
Varje morgon tar jag dom under mina vingar och flyger tryggt iväg.
"Jag kan visst stå när han inte ser på, jag kan visst gå utan hans luft i mina lungor. "
Du har så fel Jocke Berg, man måste testa sina egna vingar innan man kan testa andras.
Man skaffar sig ett osunt beroende av att alltid ha någon där, man får aldrig chansen att lära känna sig själv.
Ni som är där jag varit, hoppa!
Jag lovar er att era vingar bär er hur långt ni vill.
