Ge barnen en vit jul!

Debattartikel om detta ämne.

Jag kan skriva under på denna text. 

Jag vet inte hur många gånger jag behövt försvara att jag inte dricker alkohol. Att andra väljer att dricka är inget jag bryr mig om eller har något emot så länge inte mina barn tar illa vid sig/är närvarande. För mig är det ett aktivt val som jag trivs med, där jag inte känner att jag försummar något. Men ANDRA har obegripliga problem med att jag tackar nej eller är nykter på en fest. "Men en öl kan du väl ta?", "va lite social, ett glas vin skadar väl inte?" eller "fan va tråkig du är då!". Nej ett glas vin eller en öl skadar med all sannolikhet inte (just mig), men jag mår varken bättre, känner mig modigare eller blir lugnare av alkohol. Många kallar det tråkig och att jag har kontrollbehov, jag kallar det mitt val. Jag vill inte riskera att inte kunna ta mig till sjukvården om barnen skulle bli sjuka eller att mina barn skall minnas alkohol från sin barndom. Då tänker ni säkert "Du är medveten om att det finns taxi/ambulans?". JA det vet jag och jag vet också att det högst troligt skulle finnas skjuts att få om det krisar. Men JAG vill inte komma ner på sjukhuset med mina barn och lukta alkohol eller riskera att inte kunna ta mig dit jag/dom vill. 

Jag har inga dåliga minnen av alkohol från min barndom eller har blivit så redlös full att jag inte vetat varken ut eller in. Men jag kan inte se hur det kan vara mer socialt att dricka vid en middag eller att det finns någon oskriven lag på "fest=alkohol". Samma sak med att alkohol skulle göra att man varvar ner bättre(?). Hört talas om örtte, badkar, en bok, en promenad, sex, ja you name it? 

För mig är det ett gäng dåliga bortförklaringar och skumma sociala regler. 

Summa summarum : Jag skiter i om du dricker så länge inte mina barn, jag eller någon annan kommer  till skada av det. På samma sätt borde du skita i om jag tackar nej och är nykter. Dock anser jag att under högtider borde inte alkohol vara så självskrivet utan istället ge barnen den platsen. 

Ge barnen en vit jul.

Kram M. 

Sportlovskul!

Missa inte chansen att ha riktigt skoj på lovet. Hoppas vi ses! Kramar

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kvinnosynen idag!

Nu skall jag försöka se sakligt på denna stora och viktig fråga. Kvinnosynen 2013 är i min värld ett problem.

Jag har under en längre period fått frågan gång på gång om att uttala mig i olika medior, allt från tv till radio. Jag har hela tiden tacka nej då jag varken har lust eller intressant att uttala mig om "min historia". Någonstans under tiden har det inträffat olika händelser i Sverige som fått mig mer och mer förbannad på hur samhället ställer sig till kvinnor.

Jag har långt ifrån följt alla debatter och åsikter om svff syn på olika händelser, men jag har trots detta bildat mig en klar bild av ett stort samhällsproblem.

I min värld är svff en feg "organisation". Man velar fram och tillbaka och i slutändan är man varken beredd att besvara frågor eller förklara sina olika agerande. Man väljer att skicka frågan vidare från person till person. I slutändan har spelaren ifråga fått stått själv inför press och besvara alla frågor som svff egentligen borde svarat på långt tidigare. Att ta ut spelar som begått ett brott är ett aktivt val de gjort och måste därpå vara beredda på att det blir omdiskuterade beslut. Jag har ingen aning om vad svff sagt till spelarna men att låta dom stå själva och besvara alla frågor är i min värld fegt.

Jag kan absolut hålla med om att alla är värda en andra chans, men då måste det finnas klara beslut som svff får stå för och kunna förklara.

När det inträffade en högst tragisk händelse inom Malmö FF så stod klubben fast vid sina beslut och valde att ge spelaren en chans att bevisa för samhället att han förstått sitt "misstag" och har fått gått ut i t,ex skolor för att prata om det som hänt. Jag tror att detta var ett bra initiativ. "Det är en tragisk händelse som vi ser allvarligt på för alla inblandade parter", säger Per Nilsson, vd i klubben. De anordnade även ett seminarium på sin arena där de diskuterade vad klubben kunde göra i frågan om våld emot kvinnor. Hatten av för MFF! Spelaren ifråga har även gått ut i media och erkänt sitt brott samt berätta hur ångerfull han är. Sjävklart läker dessa ord inte såren i flickans själ men jag tror ändå att det hjälper henne på traven med sin bearbetning. Dock tycker jag att mffs dåvarande tränare gör ett uttalande som än en gång bevisar att prestation går för allt.





Att vara spelare i en klubb är ett jobb, att bli uttagen i landslaget är ett privilegium. En ära!

I ett landslag skall förebilder för både tjejer och killar spela. Där skall personer som klarar av att bära denna krona vara. Ett landslag är det "finaste" vi har inom idrotten.

När Tre kronor hamnade i blåsväder 2005 valde de att stänga av de tre spelarna i 1,5 år. TROTS att de blev friade i rätten.
Efter att ha läst lite om händelserna får jag bilden av att den " gruppvåldtäkt" som spelarna anklagades för inte var orsaken till avstängning. För mig låter det snarare som att den faktor att spelarna lämnat hotellet och festat var grunden till detta beslut. Än en gång går hockeyn före tjejens trasiga själ. Helt obegripligt i min värld?

Aftonbladet valde att placera denna händelse på 4:e plats 00:talets största svenska skandaler .
Efter 1, fotbollsvåldet. 2, obol-härvand. 3, kokainskandslen i Göteborg 2006.
Självklart är alla dessa ämnen en problematik men i min värld är en människa värd mer samt vikten av att vara en förebild för andra betydligt mycket viktigare.

Förra veckan berättade Mos Hjelmer att hon är gravid med sitt första barn. (Stort grattis!) Då väljer SOK att ta tillbaka sitt stöd, där ordföranden Stefan Lindeberg tycker att kritiken är orättvis. Vad som är orättvist är deras beslut. Skall de straffa henne för att hon har blivit med barn? Så länge hon inte kan dra in pengar till föreningen ses hon som en börda. Hade en vanlig arbetsplats valt att sparka en gravid kvinna hade det blivit ett jävla liv. Är det meningen att man inte skall få leva ett normalt liv även om man väljer en idrott som yrke?
En jävla tur att män inte kan bli gravida då.

Svenska centralbyrån har gjort en enkätundersökning av utnyttjandet av barn och ungdomar inom olika idrotter. Svaren är skrämmande. Av de som svarade (477st) hade 26 st utsatts för utnyttjande eller trakasserier. 70% av dessa var tjejer. För det första skall svarat vara att INGEN hade blivit utsatt överhuvudjävlataget. Men att tjejer har en större risk att bli offer för detta bevisar att kvinnor är lite "mindre" värda inom idrotten.

Idrotten är det stället där sexism och könsdiskriminering är mest tillåtet. Ändå är idrotten vår största och viktigaste folksamling. Där "uppfostrats" pojkar och flickor. Dem har med andra ord otroliga fördelar med att förmedla tydliga budskap om rätt och fel. Ändå är det där det brister mest.
Kvinnliga idrottare kallas för flator, okvinnliga och får alltid stångas med att faktiskt bekräfta att de också gör sitt bästa. Jag kan hålla med om att det är "roligare" att se på idrott som utförs av män. Tempot är liksom annorlunda. Men det innebär inte att de är mindre värda och att deras insatser inte skall belönas på samma sätt som männens.

Där kommer vi in på frågan om den förbannade bli som Anders Svensson fick. Lång historia kort: han fick en bli på fotbollsgalan för flest antal spelade landskamper. Therese Sjögran blev inte ens nämnd. Är detta Sverige 2013? Hur i helvete skall svff kunna uppmuntra tjejer till att satsa på sin fotboll om detta är uppskattningen de får? Sen snacket om att de minsann inte hade glömt bort henne och att hon skall få samma uppskattning som Anders Svensson, hur då? Skall det anordnas en ny fotbollsgala bara för henne där lika många är på plats och tittar?
Hade de erkänt sitt horribla misstag och stått för det hade man (kanske) kunnat acceptera det, men nu är det bara en ytterligare pinsamhet från svff sida.

Det mest tragiska i detta är att Anders Svensson blir ifrågasatt och hamnar i blåsväder pga att svff gjort fel. Fokuset borde väl vara att hylla honom, nu måste han istället försvara varför han gjort sig förtjänt av bilen.

Och så kommer vi till den där "cykeln-på-köpet-uttalande". Zlatan Zlatan Zlatan, hur tänkte du nu? Jag kan uppskatta Z's ärlighet i många frågor. Men i denna tycker jag att han kastade sten i glashus. Jag kan absolut förstå att det är stort skillnad på att bli jämförd med de stora spelarna i världen och sen komma hem till lilla Sverige och jämföras med våra kvinnliga spelar. Men att säga att man får skämmas och att det är ett skämt var jubelidiotiskt.
Han är en kung i alla barnens och ungdomars ögon. Skall han då uttala sig på detta sätt? Det är ändå han som är ansiktet utåt inom fotbollen.
Har läst hans bok om hur hans uppväxt varit, han om någon borde väl veta hur det är att få kriga för det man drömmer om? Han borde väl hylla våra svenska spelare oavsett kön som krigar sig blodiga för att prestera, lixom han själv fått gjort?

Den 18 december infördes en ny lag (SFS2013:852) där ideella föreningar har rätt att kräva ut ett begränsat registerutdrag från polisen för personer som skall arbeta med ungdomar. En vecka tidigare tog Erik Haméren ut en spelare som just denna lag sätter sig emot. En dryg månad innan tog han ut nr spelare som är dömd för misshandel mot sin före detta fru. Två kontroversiella uttagningar på kort tid.
När elitfotbollen dessutom dras med problem som läktarvåld, trakasserier av spelare, ledare och domare blir det svårt att förstå deras tankesätt. Med den nya lagstiftningen som förmodligen inte skulle låta dessa spelare få arbeta inom idrotten ters sig uttagningarna ännu konstigare.

Genom att ta ställning och införskaffa klara riktlinjer vad som gäller för att få spela i de olika landslagen har svff en klockren chans visa ungdomar, spelare, sponsorer etc vad de står för. I dags läget är det enbart en tafatt grupp tomtar som sitter och skall leda vår största folkkärlek.

Jag hoppas att efter denna lagstiftning kommer förbundet ta fram klara riktlinjer för vad som krävs av det spelare som skall representera vårt land, bemästra roller som stora förebilder. Gör dem inte det NU så riskerar det att förlora all respekt för allt som kallas fotboll.

Jag har sjävklart djupare åsikter i detta ämne men för att kortfattat beskriva min åsikt så anser jag att fotbollsförbundet är en grupp med ynkryggar, att alla är vädra en andra chans om man gjort sig förtjänt av den, att idrotten ser ner på kvinnor, att kvinnor är mindre värda en prestation, att de anklagade får en klapp i ryggen och ett "gå vidare" medan offren blir lämnade ensamma, att kvinnor (under ytan) inte borde idrotta. Och hur man än vänder och vrider på det så är alla debatter enbart svff fel.

De varken står upp för sina värderingar ( har de ens några? ), ställer sig bakom sina belslut, skyddar sina spelare för mediacirkusen eller höjer frågan om våld mot kvinnor.

Hade vissa händelser som inträffar i hemmet skett på plan hade det blivit rött kort och förmodligen en längre avstängning.

Vi lever i Sverige 2013 där kvinnoproblemen kvarstår. Min önskan inför 2014 är att tjejer, kvinnor och damer får sin röst hörd, blir uppskattade och fortsättningsvis har rösträtt!

(Jag ber om ursäkt för diverse stavfel och osammanhängande texter då denna text skrivits under de tillfällen jag fått tid över, och saken gör det inte lättare att den publiceras från min mobil).

Tack och gott nytt år!







- Posted using BlogPress from my iPhone

Tack tomten!

En dag skall min önskan slå in. En dag!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Från förlossning till skilsmässa.

Hittade denna text på fejan. En bra text som förhoppningsvis kan få många att tänka till och tänka om.


"Man separerar/skiljer sej bl a för att man INTE samarbetar speciellt bra…troligen…

Sen, efteråt, när man INTE lever ihop längre, måste man VERKLIGEN kunna samarbeta!

”Ni måste kunna SAMARBETA för baaaarnens skull!” säger alla experter.

Men saken är ju den att man hade behövt kunna samarbeta för baaaaarnens skull, redan innan.



När ett litet barn föds, och alla känslor flödar, känner många nyblivna föräldrar, att de skulle kunna ”GÅ IGENOM ELD och FORSCERA HÖGA BERG” för detta lilla Underverk.

Man kan plötsligt offra sitt LIV för sitt lilla barn. Man blir en Tigerhona/en Lejonhane!

Man kan göra ALLT för sitt lilla barn!



Men sen blir det svårt. För att ”göra allt” innebär då att ändra sitt beteende, att ändra på sitt liv, att ändra sin livsföring, sådär som man sa innan att man INTE skulle göra: ”Ett barn behöver inte betyda att man förändrar något! Man kan ta med sig babyn, man kan träna som vanligt – INGET behöver förändras!”, säger många, som är utan barn.

Man ska inte ”bli som dom andra” – de där som förändrade sina liv helt för baaaarnens skull. SÅDAN ska man inte bli! Man ska förbli ”sig själv” och barnet ”får väl hänga med”….

Jojo!

Det kanske går, ett tag, med ETT barn.

Fast bara kanske.



Grejen är ju att NI/DOM borde tänka ”tvärtom”: ALLT förändras när man får barn: LIVET, TANKARNA, SÄTTET ATT VARA, INSTÄLLNINGEN TILL ALLT – allt!

Och inser man det, och förändrar sig vartefter förändringarna behövs, blir det enklare – om än svårt. Förändring är alltid svårt.



När man inser att man måste förändras, att tankarna tänker andra tankar, att kroppen har förändrats (iallafall för mamman), att själen öppnats och släppt in nytt ljus, att hjärtat blivit sårbart, att hjärnan tänker två – eller tio – varv till ur ett ”säkerhetsperspektiv”, som inte fanns där innan, osv så blir det lättare att acceptera de förändringarna som sker när man blir förälder.



Mamman TVINGAS in i Förändring med sitt stora hormonpåslag: PANG, bah! Pappan SEEEGAR sig in – kanske under påhejande eller påkrävande av mamman. Kriser kan uppstå. Väldigt vanligt. Pappan ”förstår inte”. Mamman gråter av vanmakt över att han ”inte engagerar sig”. Pappan tycker allt ska vara ”som vanligt”, och fortsätter med sin hockeyträning 2 ggr/vecka. Mamman blir besviken.

Klassiskt beteende. Supervanligt. Skapar kriser. Skapar sår. Skapar frustration.

Kan skapa Början på Slutet.

Tyvärr.



Sexet dör för hon orkar inte, mellan amningarna och blöjbytena och nattvaken, och vill och kan inte inte älska med någon som är så ”dum i huvet” och ”bryr sig ändå inte om oss” och ”tänker bara på sig själv”.



Han tycker att hon bara bryr sig om babyn, och att hon blivit ”helt förändrad” sedan hon blev mamma, och han tänker att hon nog inte älskar honom längre och flyr ännu längre bort.

En ond cirkel skapas.

Vill det sig riktigt illa, leder dessa Skillnader till skilsmässa.

SEDAN ska man börja SAMARBETA.

För ”baaaarnens skull”.



Och då vaknar pappan! Han vill också ta del av sina barn! Han vill också bestämma! Han vill också ha sin beskärda del av barnen och deras tid.

Mamman står där och stampar, sur: Men han ville ju inte FÖRUT! Han spelade ju bara hockey och träffade kompisar och jobbade hela tiden! Komma här och komma!

Och dessutom vet han inget om barnen: Han vet inte att Lisa behöver snutte och napp på natten och vaknar en gång varje natt och då ska man stoppa in nappen och buffa lite på rumpan. Han vet inte att Lukas vill höra ”Pelle-sagan” varje kväll fast han hört den 100 gånger redan.



HUR ska hon kunna lämna bort sina små sköra babysar till den där pappan som inte agerat pappa tidigare?!?

Och så ska de komma överens dessutom!

”Det är mina barn också!” fräser han.

”Komma här och komma”, tänker hon.

Misstron är där från början. Tilliten saknas.



Kläderna, som barnen har på sig när dom byter hem är smutsiga, tänker hon. ”Kan han inte tvätta dom?!? Eller går dom i smutsiga kläder jämt hos sin pappa??”

Hon vill inte att han ska ha dom över påsklovet: ”Vad tror hon? Att barnen BARA är hennes eller?!?”



Kriget kan börja. Kriget som aldrig borde ha påbörjats. Kriget som hade kunnat förbli FRED om dom hade LYSSNAT på varandra från början, om dom hade PRATAT med varandra från början.

Vad synd att Kärlek blir till Misstro och t o m Hat.

Synd för barnen, som älskar båda sina föräldrar.

Dom föräldrarna som tänkte att dom kunde ”gå igenom eld” för sina barn, men som nu inte ens kan vara trevliga och tillmötesgående mot barnens VIKTIGASTE andra förälder.



Det viktigaste i ett barns liv är att dens föräldrar är lyckliga och mår bra! Så är du snäll mot dina barns mamma/pappa, så gör du barnen GOTT!

Men det klarar ni inte – ni som bråkar och härjar med varandra:

”Om bara HAN……!”

”Om bara HON……!”

Synd.



För barnens själar trasas sönder, skapta som de är av Två Bråkiga Typer.

Det viktigaste är ju egentligen inte att ha rätt, utan att det fungerar. Att det fungerar i livet för barnen och att de mår bra.

Eller hur?

Så lägg ner din prestige och lägg stoltheten åt sidan, fundera på vad du kan förändra hos dig själv, och inse att den förändringen kommer att göra så att dina barn får det lite bättre.

Och DET måste ju vara värt allt!?

Eller hur?

”Om jag inte fanns skulle mina föräldrar slippa bråka”, var det en liten kille som sa.

Och det stämmer ju, eller hur?!

Så vem bär Bördan….

….i slutänden?"



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nej, som blir ja eller kanske.

Vi lär våra barn redan i väldigt ung ålder att ett nej är ett nej, inte kanske och definitivt inte ett ja.

Oavsett vad Sveriges lagstiftning säger så skall ordet "nej" alltid respekteras. 

Jag är övertygad om att redan i dagsläget så är det många våldsbrott eller sexualbrott som inte anmäls på grund av rädslan att inte bli trodde eller att man skäms. 

I en intervju jag läst med Karin Götblad beklagade hon sig på just detta. Hon ville att fler skall våga anmäla. Vad säger hon om detta? Tror hon det gynnar statistiken  till att fler kommer anmäla? 

Jag är ganska övertygad om att den friande domen i gruppvåldtäkten inte kommer leda till fler anmälningar. 

Om inte ens Sveriges lagar, nämndemän, domare anser att ett nej väger tungt och är ett ord som skall respekteras, hur skall vi då kunna lära våra barn vad som är rätt och fel? 

Efter en traumatisk händelse är det nästan omöjligt att tänka klart, att redogör för allt i detalj och lägga detaljer på minnet. Allt blir som en gröt, men man kommer aldrig glömma hur man kände sig, vad som hände med en. Aldrig! 

Hellre fira än att fälla heter det, man friar hellre en skyldig än dömer en oskyldig fick jag vet av högt insatta personer under min egen process. Bra kan jag tycka då alla är värda en ny chans, men får man inte ta konsekvenserna ifrån sitt handlande kommer man aldrig lära sig.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur fel jag tycker att den friande domen är, hur ofattbart dåliga våra svenska lagar är och hur detta kommer förstöra våra barns framtid. Men dessa ämnen får tillräckligt med uppmärksamhet. 

Jag vill välja att lägga mina tankar hos denna stackars lilla flicka som fått och får gå igenom allt detta. Hur hon känner sig kan jag bara tänka mig. Att (förhoppningsvis) det värsta hon någonsin kommer få vara med om ifrågasätts och inte blir trott. Att hon förmodligen aldrig kommer känna tillit till varken polisen, lagstiftningen eller män i hela sitt liv. Hur sociala medier nu målar ut henne som lögnare, hur människor omkring henne fäller dumma kommentarer och att behöva få läsa om detta överallt. 

Allt detta är hemskt, tragiskt och rent utsagt förfärligt. Men jag tror ändå att det som gör mest ont i henne är att känna att ens egen vilja och ord inte betyder ett jävla skit i dagens samhälle. 

Nej är nej, har och kommer alltid att vara. Det är inget nått eller något skall kunna få ändra på. Om lagstiftningen inte klarar av att värdera det order högt är det upp till oss föräldrar att se till att våra barn respekterar det. För ingen kan veta om något liknande kommer hända ens egna barn, syskon eller barnbarn. Vi hoppas såklart alla att få slippa gå igenom något liknande. Men nu är det upp till oss att samhället skall bli säkert för efterkommande generationer. 

Kajjan fick ner det i sin blogg, läs!

Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att:

 

1. Be killarna att ta en paus i övergreppen så att du kan få kliva upp och tända lampan. Kom ihåg - ett mörkt rum är lika med minskad trovärdighet vid identifikation. Ett litet tips är att be dem ha namnbrickor på tröjorna, så att du inte blandar ihop dem.

 

2. Skriv gärna ner händelseförloppet med detaljer under tiden. Jag förstår att det är mycket att hålla reda på när det är sex personer som står i kö för att våldsföra sig på dig, men om du avviker det minsta från ditt första vittnesmål så kommer det att minska chansen för en fällande dom.

 

3. Ta inte illa vid dig, bli inte känslosam! Det ökar nämligen risken för blockeringar i medvetandet vilket i sin tur gör att du inte kan återge händelsen på ett redigt och nyktert sätt. Du vill ju verka trovärdig.

 

4. Hoppas på att någon har med sig handklovar eller rep eller dylikt. Endast en låst dörr och sex främmande våldtäktsmän med sikte på dig betyder nämligen inte att du befinner dig i ett hjälplöst tillstånd. Du skulle ju kunna putta dem som dominobrickor, resa dig upp och promenera ut. Du skulle ju kunna vara med på det, vilja du med. Jag menar, att en femtonårig flicka - inlåst i ett rum med sex killar som snott hennes grejer och tar av henne kläderna och har samlag med henne en efter en trots att hon säger "nej nej nej" - är ju liksom inte beviiis på att hon inte vill. Eller hur?

Tillägg: 5. Stanna inte kvar med tjejkompisen när hon blir för full på festen. Jag vet att du gärna vill ställa upp och det där och det inte känns så bra att lämna henne med ett gäng killar när hon är dyngrak. Jag vet att ni har lovat varandra att alltid ställa upp när det gäller, att du har lovat hennes mamma samma sak. Men vet du vad? OM den där festen slutar med att det är du som blir gruppvåldtagen så kommer det faktum att du stannade kvar när du kunde ha gått hem att betyda att du egentligen ville. Bara så att du vet.

Tillägg: 6. Håll tummarna för att killarna hotar med stryk. Gärna skriftligen, med underskrifter från samtliga. För det faktum att du vet vad som kan hända, som ofta händer, om man försöker sätta sig emot ett gäng fulla killar som bestämt sig för att ha sex med dig, det är inget hot. Eller snarare: det är ingen grund till att du ska vara livrädd. Att du har läst och sett på tv och hört kompisar berätta om fall när andra tjejer blivit, inte bara våldtagna, utan misshandlade, mördade, för att de försöker stå på sig. Det är inget som håller i rätten, förstår du väl? Att vi matas in med att vi alltid ska vara på vår vakt, alltid rädda, för att annars kan det gå illa - det är ju ingen som gör att det är trovärdigt att du fruktar för ditt liv när du är instängd i ett rum med en rad killar som köar utanför. Eller hur? 

 

Då vet vi då. Se så, ut och lek nu tjejor!

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsfriande-juridiskt-akrobatnummer_8561096.svd

Du visade mig livet!

Många gånger har jag trott mig slå i botten, men varje gång har du varit där och fångat mig eller dragit upp mig till ytan igen. Du har alltid prioriterat oss och gett oss all kärlek och värme vi önskat få. 

Barnen älskar dig, ingen hade kunnat tro att dem skulle få den  bästa "pappan" i världen. Min son har växt något enormt tack vara att du kom in i våra liv och har stöttat honom och aldrig svikit dem. 

För ett år sedan trodde jag aldrig det här. Men jag har lärt mig att hur eländigt än livet tycks vara så skall man inte ge upp. Efter ett år så lever jag ännu i en sagobubbla fylld av skratt, lycka och kärlek. Efter ett år är jag ännu nykär samtidigt som det känns som vi alltid känt varandra. 

Oavsett jobbiga situationer har detta år varit det absolut bästa i mitt liv. 

Du gav mig livet åter och jag är dig evigt tacksam. 

Vi älskar dig Simon! 

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Snart kan jag inte vara tyst längre.

Over and out.

Det här är slutet på resan och början på en ny.

Nu har jag varit trogen denna blogg i några år och känner att det är dags att göra slut.

Mitt liv har granskas, diskuterats och påpekats utifrån denna sida. Folk har bildat en uppfattning om mig och om mitt liv utan att egentligen veta särskilt mycket.
Nu får det räcka och om det är för gott eller bara för ett tag är omöjligt att säga.

Men här och nu tackar jag för mig och vill ge världens största kram till er alla underbara läsare som stöttat, kommit med råd och gett mig så mycket kärlek.

Tack för att ni finns, ni är fantastiska!



- Posted using BlogPress from my iPhone